09 augusti, 2013

Misshandlad, våldtagen, torterad och skjuten...

Man kan säga att jag haft en tuff natt...
Jag hade en återkommande och genomjobbig dröm inatt, vaknade flera gånger men när jag somnade om så fortsatte drömmen där den sist slutat.
Jag har vaknat sittande i fotändan och höll krampaktigt i sänggaveln. En annan gång "ramlade jag ner i sängen från taket". Uscha! Det här kan bli en lång dag... Det känns som att jag har blivit överkörd av ett tåg...
Men men, jag hoppas att mitt paket kommer idag :)



Over and out
 

07 augusti, 2013

När det känns jobbigt att leva...

....utan att man för den skull önskar sig döden som utväg. Då är det inte kul längre...
När man saknar nästan ALLT, hela tiden. Även om man har det mitt framför näsan. När man har nästan allt och ändå saknar något...
När man känner ångest inför att vara ensam, för då kommer tankarna. När man känner den där pirrande känslan i överarmarna och upp i nacken, på sidan av halsen. De korta "grunda" andetagen... När fasadens sprickor åter går upp och det blir svårt att klara av ens de enklaste vardagssysslorna- plocka undan théglaset, slänga thépåsen i gröna påsen och ställa glaset och skeden i diskhon. När DET är jobbigt fysiskt och man brister ut i gråt av utmattning... då är det inte kul längre. Då börjar jag förstå allvaret i hur jag faktiskt mår. Ändå undrar jag varför?
Varför mår jag såhär? Jag borde vara lycklig.
Jag älskar en man som ger mig så mycket värde i vardagen. Som ger mig värme och får mig att känna trygghet. Samtidigt som jag känner mig ensam och "liten".
Jag vet inte vad jag vore utan dig just nu...


Jag saknar dig...

 
Over and out

19 juli, 2013

Förluster... Ett nödvändigt ont som vi alla ska genomlida...somliga mer, andra mindre...

En förlust kan bestå av så mycket. En anhörig, en vän, hjärtesorg, ett ting eller en känsla…

Genom livet har jag lidit många förluster, med olika förståelse från omvärlden.
Jag har vänner som just nu kämpar med att bearbeta tunga förluster och det påminner mig mycket om mina egna.

Man kan aldrig komma över en förlust… eller jag tycker inte att man ska behöva göra det. Jag tycker att man ska bära den med sig, som en erfarenhet men bearbeta och erkänna den för sig själv. det viktigaste är att man kan lära sig att leva med förlusten utan att den dränerar ens energi.
Det finns otaliga metoder att göra detta och jag har provat några:

KBT-kognitiv beteendeterapi: http://www.kbtgruppen.se/kbt-hos-oss/kbt-kognitiv-beteendeterapi/

Psykologi

Medicinering

”Självhjälp”
Det som hjälpt mig mest är svårt att avgöra.
Jag använder mig nog mycket och mest av ”självhjälp” när jag mår dåligt och tunga tankar kryper på.

För mig symboliserar ”ett ting” en ovälkommen känsla eller ett ord som hänger sig fast. Jag använder mig av en metod som jag själv har arbetat fram genom åren. Det innebär följande:
När jag mår riktigt dåligt, är ledsen eller tyngd av något tar jag en promenad och ”känner”.
När en ovälkommen känsla tränger sig på tar jag upp ”ett ting”: en sten, en kotte, ett löv, ett barr, ett grässtrå… ja vadsomhelst som kan släppas vartsomhelst.
Jag känner och tänker de tunga tankarna, låter dem löpa fritt:
”vad tänker jag på? Varför gör jag det? Vad har hänt? Varför hände det? Kan jag ändra på något eller göra något för att det inte ska upprepas? Hur kommer jag vidare? Ger den här tanken mer energi än vad den tar från mig? Är det en bra eller ovälkommen tanke/känsla?”

När jag sedan tänkt och känt klart så släpper jag ”tinget” jag hållit i min hand. För mig symboliserar det att jag släpper en ovälkommen känsla eller tanke och lämnar den bakom mig, efter att jag ”tänkt eller känt klart den”.

Detta har hjälpt mig mycket genom tiden efter att min älskade Pira gick bort. Jag lämnade de ovälkomna känslorna och tankarna och ledsenheten, bakom mig utanför kroppen och sparade bara det bra. För jag tycker inte att man ska bära sorg i hjärtat eller i maggropen. Hjärtat ska man fylla med sådant som får en att må bra och maggropen ska kännas lätt och kunna ta emot luften som vi andas in.

Det är känslan i maggropen som jag lider mest av själv. Den blockerar mitt syreintag och gör att jag andas snabbt och ”högt upp”. Detta resulterar i att jag får spänningar i bröstryggen av att den vidgas och komprimeras mer än vad som är optimalt. Jag får spänningar i bröstryggen, axlarna ”skjuts framåt” och hämmar bröstkorgens vidgning. Bröstkorgens brist på vidgning gör att mindre luft kommer ner i lungorna. Så… det ena ger det andra som ger det tredje, fjärde osv. och resultatet av allt är att jag drabbats av sk stressrelaterad astma och ansträngningsastma.

När jag läser vad jag precis skrivit slår det mig, fasen vad lätt det är att ”säga hur man ska göra”. Att sedan tillämpa och använda sig av det är en helt annan sak. Det kräver acceptans från och om sig själv och förståelse från omvärlden.
Psykologen jag gick till för att behandla mitt destruktiva tankesätt, stress, depression och förflutna sa en gång:

” Det är lättare att se andras brister och försöka mästra och ändra på deras beteenden än att se sina egna brister och ändra på sig själv. Att acceptera sina egna brister är svårare än att inte acceptera och försöka ändra på andras”.

Jag tycker det ligger mycket i det.
Det är fantastiskt vad mycket energi vi lägger på att fundera över vad andra ska tycka eller göra om det vi gör eller hur vi gör det.

Hursomhelst…life goes on...
Nu har vi flyttat in i nya huset. Baloo överträffar våra förväntningar. Jag har närmare till min älskade häst och jag känner att det inte är lika jobbigt med henne längre, nu när hon finns närmare. Hon ger mig åter energi istället för att jag ger mig själv dålig energi pga att jag inte är hos henne.

"Smulorna partajjar" på som vanligt och idag kommer HAN… Idag kommer min älskade lilla plutt hem… förvisso bara över helgen men ändå…Idag kommer han HEEEMMM!!!

Att vara ifrån min älskade son såhär, det tär något fruktansvärt och jag framkallar ofta elaka tankar om hans pappa för det. Jag letar fel och brister att anmärka på för att göda mitt missnöje över att behöva ”dela med mig” av ”mitt” eget kött och blod. Jag ser mest hans brister som förälder och glömmer bort att notera hur glad min son är när jag pratar med honom på kvällarna. Jag glömmer bort att notera att han är för trött för att pratat med mig och måste då påminna mig själv om att han faktiskt lekt så mycket och haft så roligt att han är för trött för att lägga sin energi på att prata i en telefon med sin mammas röst. Inte hennes lukt, bild eller närhet...utan endast en liten "mackapär" som han BARA får prata i och INTE leka med. Hur kul är det när man är 2,5 år?!

Igår bestämde jag mig för att nu måste jag börja ta mer hänsyn till vad min son vill utan att bli så påverkad av hans vilja vad det gäller den dagliga kontakten.

Han ska prata med mig för SIN skull, om HAN vill. Inte för min skull eller för att jag vill höra hans underbara röst eller få en dagsuppdatering av vad dom gjort idag. Tyvärr så glömmer jag ofta det.

men nu ska jag ta till mig detta beslut och befästa det. Vissa beslut gör ont att fatta men kan vara nödvändiga för att inte skapa onödiga och ovälkomna tankar....


Hoppas du som läser detta får en fortsatt härlig sommar, på återseende tills du rasslar in här igen…

Positiva tankar och kärlek!!

Over and out!

12 juli, 2013

Denna ständiga kamp...kan det inte bara få ett slut...?

Det är många tankar nu... Både på gott och på ont.
Känslan av tomhet känns väl etablerad och jag känner mig mer och mer som en.... Belastning. En energislukare. Själv vill jag inte blanda mig med personer som bara tar energi men just nu känner jag mig själv som en sån...en slukare.
Jag vill inte vara såhär ynklig och gnällig men just nu är det väldigt jobbigt allting. Bara att kliva ur sängen känns som ett jävla maratonlopp. Att fixa morgonbestyren ska vi inte ens tala om. Ofattbart tungt. Ändå är det väldigt banala sysslor. Få upp barnen, fixa med hundarnas mat. Packa väskan  o klä på barnen. Åka till dagis och jobbet.
Jag vill inte vara gnällig . Jag vill vara glad och smitta andra med min energi...men dem är slut :-(
Jag orkar inte... Jag  orkar knappt andas...
Sååå less på att alltid vara ledsen...
O nu var det en rejäl skottlossning  utanför huset...!!! :-(

10 juli, 2013

Förändringar ...

Det är mycket nu…
Förändringar till det ”bättre” är inte alltid lyckliga och smärtfria.
Det är mycket som ska pusslas ihop och nya rutiner som man ska gå in för och etablera.
Nya rörelsemönster och moment i vardagen…
Det är inte alltid smärtfritt. Ibland vill jag bara att allt ska stanna upp. Ibland vill jag bara försvinna och bli till luft.

Kanske har omgivningen rätt.
”Du har för mycket att göra, för mycket åtaganden”
”Du kommer inte orka i längden”
”Du glömmer bort dig själv i allt”
”Du ser inte ut att må bra”
”Hur ska du orka med en till hund?!”
Kanske är det sant…kanske tar jag på mig för mycket. Kanske kommer jag inte orka i längden. Men…? Vad ska jag göra ? Lägga mig ner och ge upp? Rasa ihop till en liten blöt fläck? Även om det är lockande emellanåt och just nu…så går det inte att bara stanna och sätta stopp för livet, vardagen, rutinerna…

Min son, mitt utanför kroppen och mina djur håller mig uppe. Dom och min underbara man.
Tänk om det är så… att jag är lycklig. Fast olycklig på rutin och av rädslan att inte få fortsätta vara lycklig med allt jag har.
Att jag har träffat mitt livs kärlek som får mig att känna mig trygg och bara anblicken av honom gör mig varm inombords samtidigt som jag ställer frågan till mig själv ”vad har jag gjort för att förtjäna hans kärlek? ”
Jag har träffat någon som från första anblicken fick mig att tappa andan och inte kunna sluta stirra eller fokusera på något annat. Världen stannade när han klev in i mitt synfält och därefter räckte det med att höra hans röst. Tunnelseende och handsvett var ett faktum. Så… var det fel av mig att följa mitt hjärta och avsluta ”lidandet jag levde i”?
Var det fel av mig att riva fasaden som tvingats upp av måsten? Var det fel av mig att välja det här för mitt lilla  och min egen skull? Att inte ens fundera över vad andra skulle tycka? Var det fel av mig att splittra en fungerande men inte lycklig familj och istället öppna upp för och erbjuda mitt lilla  möjligheten till 2 lyckliga familjer?
När jag ser på min älskade man stannar tiden och världen runtomkring. Inte på ett nyförälskat, naivt sätt utan snarare naturligt. Det ska vara vi. Men jag är alltid rädd att förlora honom… Varje gång vi skiljs åt eller somnar är jag rädd att det är det sista jag ser av honom.

Den perfekta fasaden, som jag levt med tidigare är inte längre viktig. Hur tomten ser ut, om bilen är ren invändigt eller helt repfri. Att låta barnen leka i hela huset, där vi är. Att låta dem köra sina bilar på parketten utan att få ett utbrott över att det KAN bli repor.
Numera ligger fokus på hjärtat som får det yttre att stå starkt. Men… Ibland saknar jag de fasta, strikta rutinerna. Komma hem, en är ute och leker med barnen medans den andra plockar ur disken, lagar mat, äta tillsammans, duscha barnen. Alltid, varje dag saknar jag den ständigt kompletta familjen. Att komma hem tillsammans allihop och spendera eftermiddagarna tillsammans. Att få ”mamma/pappatid” när barnen sover och somna bredvid, i famnen på den jag älskar och veta att barnen ligger i rummet intill. Att kunna gå in och snusa mitt lilla i nacken, i ansiktet eller bara titta på honom medans han sover och höra hans lätta bekymmersfria andetag

Att inte ha mitt lilla  hos mig varje dag river sönder mig inifrån. Jag kan inte ens till 50% uppskatta min ”egentid” som så många pratar om och höjer till skyarna. Jag kan inte det.
Ibland känns det som att jag vill släppa allt och kämpa för att ha honom själv. Hela tiden. Jag vill inte dela med mig av honom till någon. Men… ”så kan du inte säga”., ”Guuud vad du är egoistisk som ens tänker så”, ”Neeehej!! Tänk på …., han behöver sin pappa också”….. Får jag höra då. Men varför skulle han vara mer beroende av sin pappa än andra barn som inte har någon i sitt liv. Han har en bra förebild i A och en storebror i T. Ibland vill jag bara få fatta egna beslut, utan att ta hänsyn till andras kommentarer, åsikter och synpunkter… I mitt hjärta är han MIN. Det är bara mitt blod som blandats med hans, inte hans pappas. Det är jag som har burit honom i mig, hållit honom vid och gett honom liv. Inte hans pappa. Det är jag som varit hemma med honom i 1 år och ”jobbat 24/7 för honom… Ammat honom… Inte hans pappa.
Ingen annan. Så varför skulle någon annan än jag ha rätt att göra anspråk på honom???
O vart var hans pappa när det ”pyrde till den 17 april 2011”.? När mitt liv ställdes på ända och jag blev direkt hotad av ”ondska”? Vart var han då? Vem fick stå upp för den lilla familjen då? Vem fick ta ”hannens” roll och reda ut hans skit? Vem fick ta fighten och sedan trösta honom för att han var rädd? Jag lämnade mitt barn hemma med honom och åkte rent ut sagt iväg och säkrade hans fysiska hälsa (iaf vad det gäller de här personerna). Men ingen frågade hur. Vad jag fick offra för det. Det var då det var någonting som dog i den relationen.
Inte många noterar den ständiga och fortfarande återkommande paniken av blotta tanken på hela scenariot. Varför? Jo för att jag är så jävla bra på att sysselsätta mig och tänka på annat och prata om sådant jag kan och som får mig att ”må bra”.
Känslan för livet med mitt lilla pappa dog när diskussionen om hur dåligt HAN mådde kom upp för ca 1 år sedan.
Ingen notis togs om att vi inte rörde vid varandra i onödan, att jag sov fullt påklädd från topp till tå och vi låg i varsin ände av sängen eller satt i varsitt hörn av soffan med mobilerna i handen och tvn på. Ingen kärlek, ingen närhet. Inga spontana kramar eller spontan beröring. Det fanns ingenting kvar att kämpa för… För varför….? Varför ska man kämpa för att hålla kärleken vid liv, när den ska vara det mest elementära och påtagliga i ett förhållande? Jag kände mig ensam i vår s.k. ”familj”.
Jag känner mig nästan alltid ensam… nästan alltid.

Mat och jag har ingen bra relation just nu. Jag känner hunger men samtidigt är jag för stressad för att ta mig tiden att äta ordentligt. Ibland lyckas jag intala mig själv att äta är ganska nödvändigt… om än ett nödvändigt ont. Det handlar inte om viktminskning, snarare om olust och ovilja.

Vissa i min vän- och familjekrets ser allt…. Men förnekelse är lättare än att erkänna. Jag kan inte bara ge upp…
Även om kroppen säger ifrån och bokstavligen värker och skriker efter lugn och ro så kan jag inte bara stanna upp… det vågar jag inte. Tårarna tar aldrig slut. Dom bränner innanför ögonlocken varje dag. Varje kväll jag somnar ensam är dom mitt sällskap i natten. Vare sig jag sover eller ej så är dom där. ”Du har ju hundarna och Hekla?”… Mmmjo men jag kan inte lägga även mina tårar och min tyngd på dem. Dom är som svampar, som suger i sig varenda signal som ges av en känsla ändå. Dom vet… dom är dom enda som vet hur jag egentligen mår… o du som läser detta.
Min älskade underbara Hekla har jag inte ens förmått att ta hand om. Hon är lämnad i sin hage o har fått tillsyn av andra. För jag orkar inte. Jag orkar inte…
Jag saknar vissa av mina vänner. Jag vet att jag själv inte hör av mig ofta. Vissa av dem har helt enkelt själva valt bort mig ur umgängeskretsen. O det är inget jag på något sätt vill påverka. Jag bara saknar dem. Jag saknar er.
Jag lever med en sjukdom som sinkar mig. Den har jag ”gett mig själv”… för alla jag älskar och värnar om. Den framkallas av stress och den kommer aldrig försvinna. Den kommer bara fortsätta att sinka mig och försöka få mig att stänga av. Att bara vara i ett vakuum. Den heter Stressrelaterad Astma och viftas av många bort som en folksjukdom som man under medicinering är symptomfri från. De flesta tror att man är ”frisk” så länge man tar sin medicin enligt ordination. Men…? När doseringen (högre än maxdos” inte ger en symptomfri vardag. När värken i bröstryggen av musklernas kramper går upp i nacke, axlar och huvud. Eller när det känns som lungorna är på väg att fyllas av vatten eller sand av blotta tanken på att gå till jobbet. Blotta tanken på att lämna hemmet, tryggheten, kärleken och familjen. Rädslan att det kan vara sista gången jag ser dem jag älskar mest av allt. Att omgivningen inte ”tror på” symptomen förstår jag. Misstro är en stark överlevnadsegenskap hos alla flockdjur och triggas av de andra runt den som misstros tills motsatsen bevisats med besked. Oftast är det ju för sent då.
Jag lever med ett beroende som stressar mig. Det har jag ”gett mig själv” omedvetet. Även det för alla jag älskar och värnar om. Det kommer aldrig att försvinna helt. Amygdalas abstinens efter mer och egna påhitt för att få vad den vill ha. Adrenalin. Inte i extremform som vid fallskärmshopp eller bungyjump eller dylikt utan ett långsamt tillskott som sedan eskaleras av tankeverksamhet och fantasin över ”tänk om-scenarion”. ”Tänk om någon rycker upp dörren när jag stängt o innan jag låst den”, ”Tänk o något kommer ut ur spegeln nu när jag står framför den, eller när jag vänder mig om”, ”Tänk om någon tar mitt lilla  ifrån mig (med avsikt att skada/döda honom)”, ”Tänk om någon sparkar mina hundar när jag är ute med dem, eller stjäl dem av mig”, Tänk om någon överfaller mig på jobbet”…. O så håller det på. Varje dag, vad jag än ska göra eller vem jag än ska träffa. Alla i omgivningen är tänkbara hot… Dygnets alla vakna timmar. Närsomhelst poppar tankarna upp och för varje gång får Amygdala sin adrenalindos och ”lär sig” hur den ska få det.
Detta pratade jag mkt om med min psykolog och hon förklarade för mig att jag lever i ett psykiskt, kroniskt trauma. Som troligtvis aldrig kommer försvinna utan måste tränas in och sedan måste jag träna hjärnan att koppla bort tanken som en överlevnadsstrategi som ska noteras och sedan endast tas fram vid behov. Jag måste alltså fullfölja varje tanke och inte stanna vid ”Tänk om…” utan fortsätta med ”Vad är sannolikheten att detta inträffar? Vad händer då? Vad gör jag OM det inträffar? Vad får mitt handlande för konsekvens? Varje dag, flera gånger om dagen brottas jag med dessa tankar, skrämseltankar. Min Amygdalas drog.
Att vara stark för sig själv är svårt när man länge kämpat för andra och varit stark för dem man håller i hjärtat och värnar om. Ensam är inte stark, men ensam lär man sig att överleva. Man lär sig falskspel och att ljuga och dölja signaler som visar på sårbarhet och svaghet. De närmast anhöriga kan tänkas se signalerna ändå men som den kameleont man blir kan man alltid prata bort det som är jobbigt att prata om och leda in på ett annat spår.
Man kan försöka inbilla andra att tro att allt är bra… men man kan inte ljuga för o inbilla sig själv det… Till slut rasar fasaden och hela grunden skakar… som ett jordskalv som river upp sprickor i marken. Dom kan gå ihop igen men försvinner aldrig helt. Resultatet blir en underminerad, ostadig och bräcklig grund. Svår att bygga på och svår att underhålla…
Så känner jag mig nu, skör, liten och ”rädd”… Trasig och ledsen.
Varför kan man undra? Jag har ju världens bästa man och finaste barn, hundar och häst…? Men många saker betyder inte lycka… snarare mer ansvar och mer att göra. Mindre vila och sinnesro…

Nytt förhållande innebär inte alltid att man lever i ett rus av lycka och nyförälskelse. Inte för mig. Det innebär mer tvivel på mig själv och rädslan att bli sårad och lämnad…ensam. Jag vågar inte lita på att jag duger som jag är utan vill prestera bra på alla områden och minsta nederlag eller sämre slutresultat än komplett ger mig mer tankeverksamhet kring vad som ”blev fel” och vad jag måste bli bättre på.
Vad vet jag, alla kanske tänker så o jag bara är en röst som klagar och är ynklig. Men… ibland måste tankarna ut för att kunna sorteras om i rätt fack och prioriteras. Ibland måste dom ut, om inte i ord så i skrift…

Jag vill bara få vara…bara vara i hans famn. Utan måsten eller krav. Bara få andas. Jag kan inte andas, jag får inte luft….
Over and out!


22 maj, 2013

Dags att skapa lite debatt i hundvärlden.
Kommentera gärna med din åsikt och dementera gärna mina åsikter om du tycker annorlunda.



Min åsikt och tro vad det gäller hundar och deras ägare/förare är: Nästan alla hundar är sin förares inre spegelbild. Dom beter sig utåt som det stadium deras förare är på känslomässigt och så som hundens förebild uppmuntrat den att vara, medvetet eller omedvetet..

Visst, min Chihuahua Tosca är ett hysteriskt litet freak ibland o jag känner inte att hon delar mitt lugn i alla situationer men detta är ngt som jag tyvärr framkallat själv.

Dom som hävdar att hundar fr.a. av vissa omtalade raser är naturligt aggressiva anser jag har fel. Jag anser att alla hundar har egenskaper, sen är det upp till varje hundägare/förare att uppmuntra de egenskaper man vill förstärka samt i den mån man kan dämpa de man inte aktivt vill uppmuntra. Men egenskaperna finns alltid där och det är något man måste vara medveten om när man skaffar sig en hund, oavsett ras.

Det gäller att fråga sig själv: kan jag tillgodogöra den här hunden och dess egenskapers behov? Kan jag motivera den att leva i harmoni med min vardag?

Inga hundar föds till vallare eller lydnadshundar, eller kamphundar. Det är egenskaper som är starka och lätta att ta fram och uppmuntra. O ofta så uppmuntras ju beteendet från början hos dessa hundar varför uppf/ägare/förare kan uttrycka sig som att det är en hund som är född att valla. Denna hund kan lika gärna "sopa skogen" med en blodhund i spår om de egenskaperna uppmuntras o motiveras på rätt sätt.

En sk brukshund uppmuntras att ta kontakt med sin förare och alltid uppmärksamma dennes minsta steg medans t.ex. en "gårdsvaktande brukshund" uppmuntras att själv läsa av en situation och fatta egna beslut.

Ska din hund lyda dig för att :

1) ”den skulle bara våga annat!! ”

eller 2) för att du motiverar den att göra det?

Tidigare stod jag för alt 1 men i dagsläget har jag backat från den tesen att ledarskap föder lojalitet och trygghet. Jag backar inte eller blir rädd för någon hund om det väl gäller men jag har inte ett behov av att alltid hävda mig eller "ta min plats". Däremot vill jag motivera mina hundar/djur att "vilja" följa mig och att "vilja vara mig till lags". Motstånd föder motstånd, ibland är det nödvändigt med en korrigering men ofta går situationen att lösa utan handgripligheter. Jag tror att man ofta underskattar att fråga sig själv vad man gjort för fel eller varit otydlig med när hunden visar ett sk oönskat beteende..

Om man alltid hävdar sig och ska bevisa hur stor o stark man är får man ingen respekt, inte av mig iaf. Om man däremot respekterar de individer man har runtomkring sig och motiverar dem att utföra en önskad uppgift. Om man på ett tydligt men respektfullt sätt visar sina medindivider i önskad riktning o motiverar dem tillräckligt för att dom ska utföra uppgiften då blir man en person som andra ser upp till och vill vara till lags för. Däremot måste man kunna dementera och ta en ev. ”konflikt” övertygande om man på något sätt varit otydlig i sin önskan om uppgiftens utförande och därmed får en oönskad reaktion.

Jag har tidigare i livet tagit mitt s.k. ledarskap istället för att förtjäna det. My way or the down way. ”Gör som jag säger annars åker du ner I backen…!” Men numera försöker jag istället vara mer diplomatisk även om jag inte viker mig en tum från hur jag vill att slutresultatet ska se ut så är det viktigt för mig att mina djur “vill lyda mig” o inte gör det ” för att dom inte vågar annat”.

Är det rätt att ta tag i sin hund och göra en ”nedläggning” ?

I mina ögon beror det helt på orsaken. Jag gör det med hundar som är alltför upphetsade vid hälsning och inte ”hör eller ser” upp till 2 avledningsmanövrer för att bryta beteendet. O jag gör det med hundar som hoppar upp o ska rida på mig. Även min lilla Tosca blir nedlagd för att hon inte ska bli stämplad som potentiellt byte vid ett hundmöte. Hon skriker och skäller och gör utfall så den andra hunden inte får en chans att nosa av henne, så jag lägger ner o håller fast henne o låter den andra hunden nosa och läsa av henne. Oftast räcker det med detta för att hon sedan ska acceptera den andra hundens blotta existens på jorden yta. Även om hon inte vill bli nosad på. O den andra hunden förstår att hon inte är annat än rädd, att hon är en tik och att hon inte på ngt sätt hotar dess fortlevnad. Är detta fel och kränkande gentemot henne av mig som Toscas förebild? Eller är det ett aktivt övertagande för att i slutändan få ett önskat beteende från båda/alla inblandade hundarna?

En hund som hoppar upp o rider på en människa, är den alltid dominant eller kan det vara en överslagshandling om för många känslor på en gång väller upp och inga tydliga riktlinjer ges? För min egen del så brukar jag tänka som så, att om jag inte varit tydlig med vad jag vill så beter sig hunden därefter. Nyligen träffade jag en ung könsmogen hane. Inte dominant vid möte eller hälsning/samspel. En väldigt mjuk, lite valpig och formbar ”kille”. Jag ville se vart jag hade honom och gjorde följande:

Vi satt och fikade och jag fångade hans uppmärksamhet. Sedan satt jag och klappade och smekte honom i ansiktet, runt läppar och kinder, öron och halsen. Till slut kom reaktionen på mitt, i hans ögon undergivna beteende och han försökte rida på mig. Det började med en tass som upprepade gånger kastades upp i mitt knä och sedan började det slickas på armen och benet samtidigt som han kom närmare och närmare. Jag höll hela tiden en ganska låg profil för av olika anledningar ville jag utvärdera hans beteende. Till slut skulle han försöka rida och jag höll fortfarande en låg profil och puttade bara undan honom. Så småningom var jag tvungen att ändra inställning och ta till medel för att bryta beteendet. Nedläggning. Nu fullföljdes inte momentet till 100% då ägaren ryckte in men jag fick ändå se vad jag ville. Han blev inte dominant förrän jag hade ”provocerat fram det” och även då hade han en lugn framtoning. En underbar hund med ett, i mina ögon fullkomligt naturligt beteende. Nästa gång jag möter denna hund kommer jag inte hålla lika låg profil, för att se hur han svarar på det. Troligtvis kommer han acceptera det och gilla läget. Om han inte gör det så får jag ta tag i det då.Kan denna hund klassas som dominant/olämplig p.g.a. detta beteende? Det anser inte jag för han betedde sig så som jag ”bad om”

Det är i mina ögon för mycket fokus på hundens position och beteende i hundträning av alla de slag idag.

När jag skaffade min häst förstod jag vikten av att vara i balans själv innan jag ber mina djur utföra en uppgift åt mig. Jag lärde mig att respektera individens dagsform och respektera individens vilja/ovilja att vara till lags. Det finns alltid en anledning till att man utför eller inte utför en handling/uppgift någon ber om.

De senaste månaderna har jag levt i en stor omställning i mitt liv och då har jag klivit ett steg tillbaka vad det gäller ridningen, även om JAG mår toppen av en ridtur för att skingra tankarna så är det inte min rättighet att rida bara för att jag ”äger” en häst. Om inte jag är i balans hur ska då hästen kunna vara det. Det är ett privilegium att få leva och samröra med djur av alla de slag. Bara för att man äger dem äger man inte deras vilja och det tycker jag är viktigt att skilja på. Vissa dagar vill min häst inte ens komma in från hagen. Jag ser alltid till att få in är noga med att inte kräva mkt av henne de dagarna. Oftast tar jag bara med henne in o pysslar lite för att sedan släppa ut henne igen. Likaså med hundarna. Vill dom inte utföra ett moment har man varit otydlig eller så ”kan dom inte” av olika anledningar. Det är viktigt att alltid ifrågasätta oönskade beteenden/handlingar men gör det efter att du har frågat dig själv vad du kunde ha gjort bättre.



Over and out!!

04 april, 2013

Förändringar på gång

Förändringar kommer sällan helt o hållet smärtfritt men då magkänslan är bra kommer det nog lösa sig i slutändan.
Många tvivel. Kaos i huvud, hjärta och mage.
Det är bara att bita ihop och kämpa vidare.....

22 oktober, 2012

OJOJOJ!

Nu var det läääänge sedan jag sist bloggade.
MASSOR har hänt och jag kan ju knappast dra allt. Men en del ska jag väl åstadkomma, lite pö om pö iallafall.
Titta gärna in med jämna mellanrum, bloggen är nu aktiverad igen.

Ha det gott tills vi "ses" nästa gång, OVER AND OUT !

23 juni, 2011

Full rulle...

Tänk vad fort tiden går. Anton blev 5 månader i tisdags. Han rullar runt och har börjat visa kräldjursbeteenden. Hux flux  hittar man honom under hallbyrån, matbordet eller tv-bänken.Han är helt underbar, min lilla Anton-plankton. Babysimkursen är nu slut men jag ska försöka gå och simma med honom 1 gång i veckan för att underhålla det vi lärde oss på kursen och inför nästa termin.
Han verkar tycka det är jättekul att bada. Nu fixar han dyk "för handen" och "fria dyk". Min lilla prins.
Jag börjar även misstänka att det är tänder på väg då han helt plötsligt kan få riktiga utbrott oavsett tid på dygnet och stoppar in båda händerna i munnen. Vi har en jobbig nattperiod just nu. Anton vaknar minst 2 ggr/natt. Det är tungt. Visst, jag kan vila på dagen när han gör det men jag får fortfarande ingen sammanhängande sömn. Bara 3 timmarsintervaller, dygnet runt. Konstigt nog är jag inte så trött som jag trodde jag skulle vara.
Vi går fortfarande vår dagliga promenad med grannen. Det har blivit lite fusk och uteblivna promenader ibland men överlag så går vi 2-3 timmar så gott som varje dag.

Juni 2011
Promenad juni 2011.
Vi har satt vagnarna på ett ordentligt prov vad det
gäller att gå på eländigt underlag.

Jag har jätteångest för att gå tillbaka till jobbet. VILL INTE!!! Jag ska försöka söka nytt jobb, antingen inom Scania eller utanför. På min nuvarande arbetsplats går dom 3-skift nu och det skulle innebära att jag träffar Anton väldigt sällan. Jag mår dessutom fysiskt dåligt av att jobba natt/kväll. Så, det är helt uteslutet. Det är ju bra pengar men jag vill verkligen inte jobba skift och för mig har inte min egen hälsa längre ett pris. Jag har någon annan att ta hänsyn till, ansvar för och som jag ska orka finnas till för efter arbetsdagen.

Under våren har jag ställt ut lilla Tosca en del och nästa utställlning blir i Norrköping i Augusti. JAg kan ju knappast påstå att hon vuxit till sig, inte fysiskt iallafall men hon har varit oerhört skendräktig en tid nu. Jag fick ta bort hennes "tofsen" och "lilla mus" eftersom hon bara låg i sin korg med dem och deppade. Full mjölkproduktion och ett tjurigt sinne. Nu börjar hon bli som vanligt igen, glad och "full i faan". Jag har sytt en klövjeväska till henne och lagt i 50 gram sand i vardera sidoväska. Det bär hon ca 5 km varannan dag och någon dag i veckan lägger jag i ytterligare 100gram på vardera sida. Hon simmar när vädret tillåter.
Sista måndagen i juni ska hon
PL-undersökas samt få sin 1-årsspruta.
Tosca sommaren 2011
Ridningen är återupptagen och jag försöker ta mig ut varannan dag. Jag behöver det för min mentala hälsa. Jag tycker inte det är mycket begärt med 2-3timmars egen tid varannan dag. Inte för att jag inte vill vara med min familj utan för att jag vill vara "själv" ;-)
Igår/inatt var jag ute på en helt underbar tur. Jag red själv, i 2 timmar och "Vacker" var fantastiskt duktig. Helt "kolugn" från början till slut. Vi galopperade ca 2km och tog långa korttravintervaller med ryggarbete. Hon gick klockrent. När hon blir trött har hon en tendens att vilja springa fort och trilskas lite men bara ryttaren står på sig fogar hon och samlar sig. Hon blev ordentligt men "bra" svettig och fick en uppskattad massage innan jag åkte hem. Tänk vad mycket glädje man kan känna tillsammans med "en vän av annan art". Underbara, älskade häst.

"Vacker" hösten 2009
Idag ska vi mest ta det lugnt. Jag ska börja (läs försöka) styra Antons sovvanor på dagarna så han kanske är lite tröttare på natten. Utöver det blir det lite städning och en och annan (kort)promenad med hundarna =)
Ha en bra dag ni som läser.



Over and out!

23 maj, 2011

Att sakna en vän...

Det finns personer som jag saknar i mitt liv. Vi umgicks jämt förut och hade så himla kul. Jag kan inte låta bli att undra vad som hände?
Vart du tog vägen...? Var det jag eller du som backade undan? Blev avståndet oss emellan för långt? Jag saknar dig hursomhelst fruktansvärt mycket? Vi ses ibland men ändå känns du så långt borta.
Du är min bästa vän...jag värderar dig som en syster. Det finns två personer utöver min biologiska syster som jag känner så för, o båda är en bit längre bort än vad jag når.
Jag har valt att inte umgås med människor som jag inte värderar lika högt som dig. Men nu när du också är "borta" känner jag mig istället ensam och ledsen. Kanske är det fel av mig att göra så, att sluta mig som en mussla och inte se alla andra som finns omkring mig. Men jag är rädd. Jag är rädd att jag ska finna någon som sedan glider bort och då står jag här igen. Undrande, vad var det som hände?
Livet går såklart vidare för alla och ingen står kvar på samma ställe och trampar. Vissa växer samman, andra ifrån varandra. Men jag saknar dig som vän. Jag saknar alla våra skratt och pratstunder. Jag vet att du har ett "nytt liv" nu. Ett ansvar för någon annan, en ny individ att uppfostra, lära och se. Jag förstår nu, när jag har det själv hur mycket tid, ork och glädje det tar. Både hundar och barn kräver ju sitt. Jag hoppas vi kan hitta tillbaka en dag...
Men du ska veta att jag saknar dig, min vän, min "lillasyster...

Livet går vidare.

Vi går våra promenader på 8-10km varje vardag. Det går riktigt bra. Nu har vi börjat öka tempot för att få upp lite puls också och inte bara lulla fram med barnvagnarna. Det är skönt att ha någon att gå med, någon att prata med. Någon med samma intressen och ligger på samma nivå som jag själv. Men jag vågar inte riktigt "bli vän" med någon. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och vi har samma syn på det mesta. Det är kul. Men det stannar där och det känns jättetrist att jag inte vågar bli vän med någon på samma sätt som tidigare.


Jag har börjat rida 2 dagar i veckan nu. Det går jättebra, även om jag fått backa lååååångt i Hekla's utveckling. Nu är det samlingsträning som gäller. Inga race. Bara samlade gångarter.
Det är skönt att vi fortfarande har en fin kontakt. Hon är så himla underbar min häst, min "Vacker". Hon är den bästa vännen jag har just nu. Hon och Tosca...och lilla Anton och Micke såklart. Men dom är ju min familj, och familjen går före allt.

Igår var jag på hundutställning med Tosca i Oxelösund. Det gick jättebra med tandvisningen och bordshanteringen den här gången.
Small Shadow's kennel (Rebecca) var där också och det gick riktigt bra för dom med. Det är alltid så kul att träffa er. Tråkigt att det blir så sällan.
Domaren, Linda Stääv var en riktig drömdomare. Hon var så försiktig med hundarna och pressade ingen hund att genomgå något den inte var mogen för.
Tack vare mina fina grannars insats gick Tosca's bordshantering och tandvisning alldeles utmärkt. Hon var lite reserverad men efter förra utställningens fiasko från domarens sida är det helt i sin ordning.
Hon är så duktig min lilla "Osci". Jag är faktiskt inte ett dugg nervös när jag ska ställa henne. Inte det minsta. Hon är alltid en vinnare i mina ögon och då betyder inte någon annans åsikt nämnvärt mycket.
Här är Tosca's kritik:

1år. Feminin tik, bra tänder och bett. Utmärkt proportion i huvud. Bra hals, rygg och kors. Passande benstomme, rör sig bra när hon vill. Behöver fylla ut och få volym i kroppen. Utmärkt temperament!


Lilla anton är oftast en glad liten prick.
Bilden togs den 21 maj 2011, på
hans 4 månaders dag

Lilla Anton växer och mår bra. Vi var på mammagruppmöte den 19:e maj. Jag kan ju utan att överdriva säga att det absolut inte är något för mig. Sitta inomhus och gaggla och dricka kaffe och fika är inget för mig. Kanske hade varit roligare om vi gick på långpromenad istället. Men,men...det är ju inte så många möten med täta intervaller så jag kommer nog gå på dem iallafall. Nånting kan man ju alltid snappa upp.
Anton vänder sig nu, åt båda hållen-rygg till mage och mage till rygg. Han har även hittat sina fötter och ligger o suger på dem. GULLUNGE!!!
Han är så himla fin, min lilla kille. Tänk att livet kan ställas så på ända, på ett bra sätt alltså. Allt på grund av en liten Anton- Plankton som jag älskar över allt annat.


Jag och mitt lilla hjärta på hundutställning i Oxelösund
22maj 2011
















Jag känner mig lite nere just nu. Jag har ångest för att gå tillbaka till jobbet och funderar på att plugga upp mina betyg och sedan vidare, till polis. Det har alltid varit mitt drömyrke.
Det är verkligen jobbigt att må såhär, upp och ner hela tiden.
Jag saknar kollegorna, inte arbetet med de arbetsuppgifter det innebär.
Lite av stressen och ångesten går säkert över allteftersom veckan går.
Det här veckoslutet är verkligen fullspäckat, men på ett positivt sätt. Jag ser verkligen fram emot allt som är på schemat.
Onsdageftermiddagen kommer tillbringas hemma med kaveln, jag ska baka bullar helgen.
På torsdag ska jag gå scaniaMILEN med Anton och Tosca. Några från jobbet kommer kanske gå med oss. Micke ska spurta scaniaFEMMAN på bättre tid än förra året, typ 24 min eller nåt.
Fredagen vigs åt handling och förberedning av smörgåstårtor.
På lördag ska Tosca på utställning igen. Den här gången blir det STOKK som arrangerar i Vallentuna. Puh, långt att åka men jag börjar tycka att det är kul eftersom varken jag elle rTosca lider av nervösa besvär i sammanhanget.
Sedan, på söndag ska vi ha en fest för Anton. WOHOOO!!!
Vi har bokat en lokal och skickat ut fina inbjudningskort. Hoppas det blir många som kommer.

Nu ska jag äta lite innan jag tar en kort runda med hundarna. Långpromenaden får vänta till i eftermiddag.


Hoppas ni får en bra dag, ni som läser.
Och en stor KRAAM till mina saknade vänner...... ='(

Over and out!!

07 maj, 2011

Förkylda är vi här...

Både jag och lilla Anton snorar, hostar och nyser. Hela veckan har vi varit krasselkråkor vilket har drabbat våra dagliga promenader. Dom har inte blivit av alls. Eller...jo, vi har gått 4-5 km nästan varje dag. Jag har haft feber men som tur är har Anton "bara" fått snuva och hosta. Min fina lilla pojke.
För övrigt så har jag städat, bakat och ammat i vanlig ordning. Mitt senaste bakverk blev hallongrottor, dom blev helt ok. Lite små bara =P
Micke har jobbat på som attan på övervåningen och nu, äntligen är Antons rum tapetserat. Det är så skönt att se hur ett "nytt" hem växer fram. Även om det är ett riktigt slitgöra för stackars Micke som nu nästan har 2 heltidsjobb. Det blir lite tomt och kämpigt här nere mellan varven men...Någon måste ju bygga och någon måste ju ta hand om Anton medans det byggs där uppe.
Lite ridning har jag hunnit med också...det är verkligen underbart. Jag mår så otroligt bra när jag är med min "Vacker". Hon får mig att glömma allt som är och har varit jobbigt.

Idag har vi varit på lunch hos Antons farmor. Det var himlans mysigt, och gott var det också. Vi åt kycklingsallad. En favorit för mig.... =)
Under eftermiddagen/kvällen kom Antons mormor på besök. Hon åt middag här med oss och lekte med Anton medans jag fixade o donade här hemma, Micke grillade och fixade med maten. Som tack fick mormor en rejäl bajsblöja av Anton...mmmmm han är sååå goo och omtänksam min lilla "klump" =D
Vi har också hälsat på hos Antons moster lite grann. Det är alltid lika mysigt att sjunka ner och nästan slumra i hennes soffa medans hon trampar runt med Anton i famnen.

Nej nu är det dags att slappa lite innan Anton vaknar och är hungrig.


Glöm inte kolla in länken i vänstra hörnet, ovanför min profilinfo. Du får 25% rabatt hos Vistaprint om du följer den.
Du kan även klicka här .

Nattinatti världen.
Over and out!

27 april, 2011

Känns helt ok idag

Vi har vaknat lite inatt men inte så långa stunder att det har stört rytmen...inte så mycket iallafall.
Igår var jag och träffade Anna-Karin (barnmorskan) på Järna MVC, lilla Anton var såklart med han också.
Jag skulle på efterkontroll efter förlossningen samt lämna cellprov (mindre kul). Jag blir alltid så lugn av att ta med Anton för han är (oftast) en väldigt glad  och trygg bebis. Så var det även igår.
Först var vi ute på promenad i 2,5 timme med Oskar och Johanna ( och hundarna förstås). När vi kom hem vaknade Anton nästan direkt och fick mat. Kl.13.00 skulle vi vara på Järna MVC så jag fick skippa lunchen och åka direkt efter Antons utfodring. Jag tror vi satt och bubblade med Anna-Karin i över 1,5 timme innan vi kom därifrån, Anton somnade på min arm. Efter pratstunden och kontroll samt cellprov styrde vi kosan mot tokstan. När vi kom dit parkerade vi i Kringlangaraget och gick direkt till Indiska. Jag ville köpa en till tröja. En likadan som jag köpte sist jag var där, men tyvärr verkade den vara slut. Den fanns bara i korallblått och det är inte riktigt min färg.
Det blev lite strosande i olika affärer, dock förvånansvärt att INGET blev impulshandlat. Jag köpte bara sådant jag kom dit för, dvs:
  • en fralla på Tidermans
  • strumpbyxor och strumpor på Lindex
  • en solhatt till Anton på Åhléns
  • en bh på Twilfit
  • en födelsedagspresent på Lekia
Anton sov lugnt i sin vagn hela tiden. Han vaknade till och gnällde nån enstaka gång. Det var helt befogat med tanke på att han åt sista gången, innan vår lilla "utflykt" strax efter kl.12 och jag åkte från centrum kl.16.17.
Kvart i 5 fick han mat igen, men han gnällde inte speciellt mycket innan dess så jag tror inte att det gick någon nöd på honom. Det är bara att det är bättre för MIG om han äter regelbundet, var 3:e timme. Idag ska jag se till att hålla den rytmen så jag inte får mjölkstockning igen.
Det har nämligen varit lite jobbigt med den biten. Jag fick mjölkstockning och vad Anna-Karin (barnmorskan) trodde, även en lindrigare bröstböld i ena bröstet. Jag lyckades bli frisk från den utan penicilllin men fick sedan mjölkstockning på andra sidan också. Lagom efter att den första precis gått över. Nu, den andra gången var jag verkligen JÄTTENOGRANN med att inte bli kall eller sitta i drag. Jag lindade en halsduk runt brösten på promenaden igår och idag är det helt bra. Tack för det tipset Mona . Det kan ju också bero på att jag tidigare inte haft någon bh som suttit bra. Igår köpte jag en ny som jag fick hjälp att prova ut och det är faktiskt stor skillnad på känslan redan nu. Jag ska nog köpa fler likadana.


Tänk att jag ibland, innan Anton föddes var så orolig över att jag kanske inte skulle tycka om honom (!) Helt otänkbart och omöjligt i dagsläget.
Det är en "himla kul och lattjo lite pryl" den här Anton. Han är fantastisk och han gör mig så lycklig. Den bästa gåva man kan få är en alldeles egen liten Anton.
Ok, han är sin pappas (love you Micke) lite också...men bara lite...när han skriker eller har en läskig blöja ;-)

Jag är verkligen glad över min lilla familj.
Det enda jag önskar är lite mer lugn. Ingen stress. Allt löser sig. Man behöver inte ha järnkoll på allt varje dag. Jag tar varje dag som den kommer och uppstår något knasigt tar jag det då. Jag orkar inte gå och oroa mig eller tänka på en massa tänkbara problem innan dom ens uppstått. En dag och en sak i taget...annars orkar man inte "leva".

Ta vara på det du har medans du kan, ingenting vara för evigt...
Jag älskar mitt liv och min familj över allt annat.

Over and out !

21 april, 2011

Påsken är här...


Det ska vara en glad tid men jag känner mig så himla trött. Både mentalt och fysiskt. Trött, trött trött.
Önskar jag kunde finna kraft någonstans. Saknar min fina häst och våra turer i skogen. Det finns inte mycket som ger min själ mer ro än dom.
Påskhelgen ska bli lugn. Gubben åker till Tyskland tur o retur. Min syster kommer hit och eventuellt även min lilla mamma. När Micke kommit hem ska vi fira lite med hans mamma Neta ena dagen och hans pappa Kalle en annan.

Annat som har hänt
Den 16 april debuterade Tosca i utställningsringen. Det gick sådär. Hon hade matvägrat i en vecka och löpet var på sluttampen. Hon fick trots allt en rättvis bedömning.

Kritik för: Small SHadow's Bella Mia


V-ås Rocklunda Arenor 16 april 2011


Liten tunn helhet. Feminint huvud, sött uttryck. Skulle ha mer bredd och styrka i skalle och nosparti. Väl ansatta öron, välvd överlinje med lågt ansatt svans. Behöver mer kropp och benstomme. Päls till ålder.
Behöver träna betydligt på tandvisning och bordshantering. Matte måste visa tänderna!


Domare: Kenneth Edh
Kanske inte en drömkritik men jag är helnöjd för Tosca var så himla glad hela tiden. Jag trodde hon skulle vara mycket räddare i den miljön men hon var glad och framåt. Hon stängde liksom av och struntade i allt runtomkring. Jag tror att det blev för mycket att hålla reda på för henne.
sen så åt hon lite på domaren oxå men...enligt min mening så tar man inte en hund om halsen och håller fast den hårt trots att den skriker o får panik...men... det är min åsikt o jag är ju inte domare så vad vet jag om sunt domarförnuft *hmpf*



Tack för en trevlig dag Becca o Bonita. Tack fantastiska Micke<3 som troget gungade vagn med Anton<3 när jag och Tosca<3 var i ringen och när vi gick bland montrarna.
Vi går på babysim nu också. det är jätteroligt, tycker både vi och Anton. Anton sprattlar och skrattar när han ligger på mage i vattnet. Babysimmet är en dag i veckan men jag går och simmar med honom själv ytterligare en dag varje vecka, för jag tror att han får ut mer av babysimkursen då.














Att vara mamma är verkligen sååå himla kul. Jag visste att vissa saker skulle komma naturligt men att några känslor ska vara såhär starka kunde jag aldrig föreställa mig. Man blir liksom helt orädd och urstark vid minsta känsla av otrygghet eller risk för sin bebis.
Man blir "Mamma Tiger" och gör vadsomhelst för att hålla sin "unge" trygg. Vad det än gäller.
Jag vill att hela världen ska veta att jag har världens finaste lilla kille.
Anton, du är mitt hjärta utanför kroppen, mina hjärtslags enda kraft. utan dig vore jag ingenting. Du är mitt finaste, mitt enda allt i världen...o Micke o Tosca med förstås. O Hekla o Diesel.

Nu blir det strax bingen. Anton sover numera i sin egen säng..liten blir stor =)
GLAD PÅSK till er som läser.
Over and out!!!

01 april, 2011

Nu har det gått en tid sedan sist o bebisen är ute...


Bebisen är ute!


Det blev en pojke som har fått namnet Anton Karl Pierre.
Anton för att vi tycker det är ett fint svenskt namn. Karl efter farfar och Pierre efter morbror..
Han föddes den 21 januari kl.08.40, 4 dagar före beräknad nedkomst.
Förlossningen gick som förväntat...eller över förväntan för den delen. Jag trodde det skulle vara mycket värre. Totalt höll förlossningen på i nästan 30 timmar men vi var på sjukhuset i 14 timmar innan han till slut "ploppade ut".
Hela förlossningen var så mäktig och jag vill absolut göra det igen. Det var så himla häftigt! Klart det gjorde ont, det SKA göra ont att föda barn men det var absolut inte det mest smärtsamma jag gått igenom. Det finns dom som har det värre till vardags o vilken belöning efter allt arbete. En liten skrikande klump som man älskade från första stund.

3535 gram och 50 cm lång, knappt en minut gammal. 
 
Nu har liten börjat bli större och stora jag börjar bli mindre ;-)
Alla graviditetskilon är borta och nu börjar det ta på "flebbet" också.
Det är ju alltid kul när det syns på vågen. Yaaayy =)

Vi har fått bra rutiner som ser ut enligt följande:
Vi går upp kl.07.00 varje dag men vi jobbar på att komma upp kl.06.00 för det skulle ge bättre flyt på Antons mornar.
Anton får mat direkt vi kommit upp och efter det äter jag medans han ligger på en filt och tränar nacken och ryggen.
Jag hade problem med magen efter graviditeten men har nu ätit havregrynsgröt med krossade linfrön tillsammans med blåbär varje morgon och mina problem är som bortblåsta. Så, 1 tallrik gröt med linfrön och blåbär, en tunnbrödssmörgås med ost och kalkon samt ett glas juice.
Efter frukosten brukar Anton vila 30 min innan han får mat igen.
Jag och grannen Johanna har en stående tid varje dag för en promenad. Vi går minst 2 timmar men ibland uppemot 2,5-3,5 timme. Det beror lite på vädret och våra små. Diesel och Tosca trivs också med dessa rutiner.
Efter promenaden är det oftast dags för lunch för mig. Anton sover vidare en stund på trappen och Diesel får ett stort märgben att tugga på på framsidan, om solen skiner och det inte blåser för mycket.
Hursomhelst så är det riktigt härligt att vara hemma nu på våren.
Jag har börjat åka ner till hästarna igen och ska snart, när all snö och is är borta börja aktivera min "Vacker" ordentligt igen. Jag har börjat med korta korta korta longeringspass. Antingen lös eller med lina. Det beror på vart i hagen hon är när jag kommer ner.
Tosca har blivit sto...euhurm...större och nu även börjat löpa. Stora tjejen. Hon verkar vara en sån tik som blir lite depp vid löpet. Sover mest inne, ingen lek med "lilla blå" eller "lilla mus". Hon vill bara sova. När vi inte är på promenad förstås.
Då är det fullt ös medvetslös.


På söndag börjar vi med Anton på babysim på Sydpoolen . Det ska bli jättekul!!!

Tills dess: Over and out!

19 januari, 2011

Vilken härlig dag!

Vaknade kl.05.00 av älsklingens väckarklocka men lyckades somna om ca 40 minuter åt gången tills min egen klocka ringde. Då var den 07.00. Jag var så trött att jag fick kasta mig  (läs kräla lite snabbare men fortfarande lika osmidigt, än vanligt) ur sängen för att inte riskera att somna om och sova bort hela förmiddagen.
Tog mig för att tvätta alla sängkläder, det var ett tag sen nu. Jag tycker det är så himla mysigt att gå och lägga mig i en renbäddad säng. Mmmmm!
Efter frukosten var jag rastlös så jag gick ut på framsidan och försökte spetta bort lite is från uppfarten/grusgången men bebis tyckte INTE om det utan gav mig en påminnelse om att jag fortfarande är i dess våld. Jag baxade runt lite på soptunnorna istället tills bebis i protest "örfilade" mig så jag var tvungen att gå in igen *mutter*
Rebecca, Theodor och Bonita, Tosca's syster kom på besök vid 10.30-tiden. Tosca blir så himla glad när hon träffar dem. Hon vet inte vad hon ska ta sig till och bara skuttar omkring. Det är verkligen kul att se att hon faktiskt kommer ihåg vilka dom är.
Vi "fikade" lite och Theodor kröp runt på golvet och skakade kompostgaller samtidigt som Tosca hånglade upp hans öron. Hon äääällllsskaar bebisöron =)



Tosca hånglar upp Theodor´s öron
Efter lunch gick vi en promenad med hundarna i ca 45 minuter innan det var dags för besöket att åka hem och hämta storasyster Amanda på dagis.

Älskade "Lilla Söt"
 
Small Shadow´s Bellamia (Tosca)

Jag var fortfarande sugen på att gå ut i solen på mer promenad efter att dom åkt så jag drog iväg ett mess till H. Hon följde gladeligen med och vi var ute i nästan 1,5 timme. Kul att prata med H också. Men jag tror att jag babblade skavsår i öronen på henne. Det kändes så skönt att komma ut och få "lite" frisk luft och ja, jag erkänner det var härligt att se och känna solen i ansiktet. Även om jag älskar vintern så var det skönt med sol och fast mark under fötterna.

Behöver jag säga att Tosca är T R Ö T T !


Nu i efterhand kan jag ju känna att det var lite väl mastigt med 2 timmars promenad med en 10kg's medicinboll mitt på kroppen.
Inte helt optimalt men då kanske jag iallafall inte behöver ha ångest över semlan som kanade in i mun och ner i min mage idag =P *mumsimumsi*

Just nu är det lite stressigt i själen. Det är inte gratis att vara sjukskriven. Jag hoppas vi får ihop allt.
Det finns inget som är jobbigare än att oroa sig för ekonomi. Så därför tar jag det när det kommer. Men attan vad tight det kommer bli det här året =(
Jaja, nog om det... Det är en prövning vi kommer få gå igenom och förhoppningsvis klarar vi det. Det tror jag att vi gör. Bara att se framåt och ta varje dag som den kommer.


Imorgon blir det ett besök hos försäkringskassan, kanske handla lite och högst troligt en promenad... Förutsatt att vädret tillåter.
Hoppas alla...och jag med...får en fortsatt trevlig kväll och bra dag imorgon.


Over and out!

16 januari, 2011

Angående jägarnas argument: Vargdödade jakthundar.

Det är varje enskild hundägares ansvar att ha koll på sin hund, vare sig den används i jakt eller som sällskap. Man ska väl ändå ha sin hund under uppsikt? Är det inte vad lagen säger? Då kan man avvärja vargangrepp på sin hund genom att skjuta varningsskott i luften. Eller skjuta den varg som attackerar ens hund. DET ser jag inget fel med. Man måste få skydda sig själv och sin hund. Jag är inte emot jakt, om den är befogad. Vargjakten är definitivt INTE befogad. Ännu. Men skulle vargstammen bli för stor och inavlad ser jag inget fel med att jaga varg. Förutsatt att man inte tar unga och friska, starka och reproduktiva individer. Då ska man isåfall skjuta av de gamla och sjuka individerna som säkerligen är de som till störst del fäller hundar, katter och tamboskap. De som drar sig närmare städer och bebyggelse är sällan friska, starka individer. Kanske nån enstaka ungvarg som blivit utstött men dom kan man ju förflytta.

Vore det inte bättre att skjuta av lite herrelösa, förvildade katter, tvättbjörnar och minkar som faktiskt utgör ett hot mot vår svenska fauna.
Om jägare är så rädda om sina jakthundar kan dom väl sluta skjuta vargens naturliga bytesdjur, i så stor skala?
Då ska ni se att balansen kanske återställs.
Vargarna tar till störst del svagare och sjuka individer. Sänk jaktkvoten på deras bytesdjur och spara dem till vargarna.
Många jägare jag mött har helt resolut skällt ut mig för att jag rider i skogen och har min hund lös med argumentet att MIN hund stör deras hund i jakten?! Jag har även ett flertal gånger råkat ut för att min häst och min hund blivit föremål för jakthundars intresse. Sen får JAG en utskällning för att jag rider i skogen när dom jagar? Vad är jägarnas problem egentligen?
En jakthund som släpps lös i skog och mark ska väl vara "jaktren" och inte visa något som helst intresse för annat än just det den ska jaga? Nej, jag tror det är många jakthundar som faktiskt avviker från sitt jaktföremål om det är vargar i närheten. Jag tror det är vanligt att jakthundar söker kontakt med varg om de närmar sig. Det ligger ju liksom i hundens natur, tvärtemot vargens som helst undviker kontakt och konflikter med främmande individer i grupp utanför sitt eget revir, speciellt om den inte är med sin flock.


Eftersom vi människor rubbar balansen så oerhört är det även vår plikt att i största möjliga mån hålla ALLA djurbestånd på en nivå så vi har någorlunda balans. Detta gäller även hundar och katter, och all tamboskap. Det är farligt både att överkonsumera och överproducera...
Hur ska man få alla att ta sitt ansvar? DET borde alla pengar, all energi och tid läggas på. Inte om en arts vara eller inte vara...
Jag anser inte att vi har rätt att bestämma det.
Det är bara en högre makt som tar sådana beslut. Den kallas naturens gång, eller evolution.
Over and out!

14 januari, 2011

Uppe med tuppen.

Godmorgon Sverige!
*jag är inte så pigg och glad som jag låter*
Nej, fy vilka nätter jag haft den här veckan.
Jag vaknar 4-5gånger varje natt för att det gör ONT att vända mig om eller så är jag så katastrofalt kissnödig att jag får ta sats och närmast ramla ur sängen. Det är inte tal om att kliva upp lugnt och metodiskt då det gör ONT när jag reser mig upp.
Det börjar trycka på neråt nu och nästäppan är tillbaka, trots medicineringen. Jag har dessutom börjat må illa på morgnarna. Vem vet det kanske är dags snart. *PUST*
Det är iallafall skönt att jag är morgonmänniska och vaknar hyfsat tidigt. Idag gick vi upp kl.07.04, helt ok.

I onsdags var jag och hundarna en heldag i Nyköping, hos Rebecca som är Tosca's uppfödare och min bästaste av bästa vänner.
Det var väldans mysigt och trevligt. Vi pratade förlossning och hund. Hela dagen. Rebecca vägde Tosca och nu är vi uppe i mäktiga 1420gram. Det ni =)
Tosca lekte med sina syskon och höll undan lite för sin mamma som tydligt visade "vart skåpet ska stå". Hon blir jätteglad när jag tar ut henne ur bilen när vi åker dit, hon känner igen sig direkt och har bråttom bråttom bråttom att komma in. Hon närmast skriker och kryper ur skinnet om jag hindrar henne. Lilla söt.


Diesel är inte lika entusiastisk men han är nog glad att bara få följa med. Han tycker inte om de andra småhundarna för när valparna var små råkade han sticka fram snoken för nära Thea (mamman) när hon och valparna var i valplådan. Han tycker därmed att fr.a. Thea "sticks i näsan" och undviker för nära kontakt med henne och de andra. "Modig" kille det där =P.
Vi var inte hemma förrän 17.30 på eftermiddagen och då var båda hundarna jättetrötta, speciellt Tosca.



Hon var trött som attan igår också.
Det passade ganska bra för jag hade lite ärenden till läkare, jobbet och försäkringskassan så hundarna fick vara hemma själva några timmar efter lunch.

Det var verkligen kul att träffa mitt skiftlag på jobbet. Jag saknar dem redan. Jag satt på jobbet och babblade med dem i nästan 1 timme men sedan kallade försäkringskassan.
Det är ju sådär väldans viktigt att man fyller i alla blanketter på rätt sätt och då beslutade jag mig för att fylla i dem där, under "handledning av en försäkringskassan-tant". Vilken stress alltså. Tanten viftade och vevade med armarna i ett så det var nästan så jag "tog fram tandskyddet". Till slut fick jag säga till henne: "Jag klarar inte av att ta in allt det här om du stressar så mycket, nu gör vi det här LUGNT. Okej?" Hon såg lite spak ut men bromsade ner betydligt och  mitt ärende kunde fullföljas i lugn och ro. Jag glömde förstås ställa några frågor jag INTE FICK glömma att ställa men va faan. Man kan inte få allt.
Väl hemma var det hundrastning och förberedelser inför middagen, ärtsoppa och pannkakor. MUMS!
Det blev en tidig kväll. Somnade 1 timme i soffan och gick sedan ut med Tosca innan det var dags för sängen kl. 23.15.
Vad händer idag då? Jag ska nog ta mig ut på promenad snart och senare är det ett litet ärende som ska uträttas i tokstan. Kanske blir det en sväng med hundarna i Tvetaspåret, om jag får sällskap av någon.
Vad ska du själv hitta på en dag som denna?
Hoppas du får en bra dag.
Over and out!

12 januari, 2011

En dag med hästgos och glashalka i stallet...

Imorse vaknade jag kl.05.08 och var jättepigg, nej inte jättepigg men tillräckligt för att ha svårt att somna om. Det lyckades iallafall och jag sov vidare till kl.06.03.
Käkade frukost till en film, SAW Final Cut. Den var helt ok men jag tycker nog att det blev lite hattigt och rörigt. De 3 första filmerna var bättre.
Igår fick jag en härlig dos häst. Jag fick med mig A ner till stallet och kunde prova på longering med gjorden och tömmar istället för med lina och delta. Ja ja, många av er fattar inte vad jag menar men ni som gör det förstår.
Hekla var jätteduktig och positiv, trots det glashala underlaget. Jag longerade henne bara några varv i vardera riktining, mest för att se hur hon svarade på den typen av "long". Det gick skitbra och jag blev så stolt över min "fina flicka".


Det var glashalt men Hekla är säker på hoven



Så fin <3

Duktig!

















Jag och A passade på att ta lite bilder på hästarna i hagen, det är så sällan jag gör det numera men se och NJUT av våra fina hästar.

Malva ska alltid vara så himla NÄÄÄRA <3


Hekla. det är svårt att fota henne för hon vill vara så nära mig hela tiden <3


A höll sig på lite mera avstånd...
men lite senare blev hon också utsatt för Malvas behov av att gosa.


Kung Primus
 Nu ska jag göra mig iordning för att åka till Beccasinen i Nyköping. Det ska bli kul.
Rapport och bilder kommer imorgon, eller någon annan dag...


Over and out!