När det känns jobbigt att leva...

....utan att man för den skull önskar sig döden som utväg. Då är det inte kul längre...
När man saknar nästan ALLT, hela tiden. Även om man har det mitt framför näsan. När man har nästan allt och ändå saknar något...
När man känner ångest inför att vara ensam, för då kommer tankarna. När man känner den där pirrande känslan i överarmarna och upp i nacken, på sidan av halsen. De korta "grunda" andetagen... När fasadens sprickor åter går upp och det blir svårt att klara av ens de enklaste vardagssysslorna- plocka undan théglaset, slänga thépåsen i gröna påsen och ställa glaset och skeden i diskhon. När DET är jobbigt fysiskt och man brister ut i gråt av utmattning... då är det inte kul längre. Då börjar jag förstå allvaret i hur jag faktiskt mår. Ändå undrar jag varför?
Varför mår jag såhär? Jag borde vara lycklig.
Jag älskar en man som ger mig så mycket värde i vardagen. Som ger mig värme och får mig att känna trygghet. Samtidigt som jag känner mig ensam och "liten".
Jag vet inte vad jag vore utan dig just nu...


Jag saknar dig...

 

Over and out