Genom livet har jag lidit många förluster, med olika förståelse från omvärlden.
Jag har vänner som just nu kämpar med att bearbeta tunga förluster och det påminner mig mycket om mina egna.
Man kan aldrig komma över en förlust… eller jag tycker inte att man ska behöva göra det. Jag tycker att man ska bära den med sig, som en erfarenhet men bearbeta och erkänna den för sig själv. det viktigaste är att man kan lära sig att leva med förlusten utan att den dränerar ens energi.
Det finns otaliga metoder att göra detta och jag har provat några:
KBT-kognitiv beteendeterapi: http://www.kbtgruppen.se/kbt-hos-oss/kbt-kognitiv-beteendeterapi/
Psykologi
Medicinering
”Självhjälp”
Det som hjälpt mig mest är svårt att avgöra.
Jag använder mig nog mycket och mest av ”självhjälp” när jag mår dåligt och tunga tankar kryper på.
För mig symboliserar ”ett ting” en ovälkommen känsla eller ett ord som hänger sig fast. Jag använder mig av en metod som jag själv har arbetat fram genom åren. Det innebär följande:
När jag mår riktigt dåligt, är ledsen eller tyngd av något tar jag en promenad och ”känner”.
När en ovälkommen känsla tränger sig på tar jag upp ”ett ting”: en sten, en kotte, ett löv, ett barr, ett grässtrå… ja vadsomhelst som kan släppas vartsomhelst.
Jag känner och tänker de tunga tankarna, låter dem löpa fritt:
”vad tänker jag på? Varför gör jag det? Vad har hänt? Varför hände det? Kan jag ändra på något eller göra något för att det inte ska upprepas? Hur kommer jag vidare? Ger den här tanken mer energi än vad den tar från mig? Är det en bra eller ovälkommen tanke/känsla?”
När jag sedan tänkt och känt klart så släpper jag ”tinget” jag hållit i min hand. För mig symboliserar det att jag släpper en ovälkommen känsla eller tanke och lämnar den bakom mig, efter att jag ”tänkt eller känt klart den”.
Detta har hjälpt mig mycket genom tiden efter att min älskade Pira gick bort. Jag lämnade de ovälkomna känslorna och tankarna och ledsenheten, bakom mig utanför kroppen och sparade bara det bra. För jag tycker inte att man ska bära sorg i hjärtat eller i maggropen. Hjärtat ska man fylla med sådant som får en att må bra och maggropen ska kännas lätt och kunna ta emot luften som vi andas in.
Det är känslan i maggropen som jag lider mest av själv. Den blockerar mitt syreintag och gör att jag andas snabbt och ”högt upp”. Detta resulterar i att jag får spänningar i bröstryggen av att den vidgas och komprimeras mer än vad som är optimalt. Jag får spänningar i bröstryggen, axlarna ”skjuts framåt” och hämmar bröstkorgens vidgning. Bröstkorgens brist på vidgning gör att mindre luft kommer ner i lungorna. Så… det ena ger det andra som ger det tredje, fjärde osv. och resultatet av allt är att jag drabbats av sk stressrelaterad astma och ansträngningsastma.
När jag läser vad jag precis skrivit slår det mig, fasen vad lätt det är att ”säga hur man ska göra”. Att sedan tillämpa och använda sig av det är en helt annan sak. Det kräver acceptans från och om sig själv och förståelse från omvärlden.
Psykologen jag gick till för att behandla mitt destruktiva tankesätt, stress, depression och förflutna sa en gång:
” Det är lättare att se andras brister och försöka mästra och ändra på deras beteenden än att se sina egna brister och ändra på sig själv. Att acceptera sina egna brister är svårare än att inte acceptera och försöka ändra på andras”.
Jag tycker det ligger mycket i det.
Det är fantastiskt vad mycket energi vi lägger på att fundera över vad andra ska tycka eller göra om det vi gör eller hur vi gör det.
Hursomhelst…life goes on...
Nu har vi flyttat in i nya huset. Baloo överträffar våra förväntningar. Jag har närmare till min älskade häst och jag känner att det inte är lika jobbigt med henne längre, nu när hon finns närmare. Hon ger mig åter energi istället för att jag ger mig själv dålig energi pga att jag inte är hos henne.
"Smulorna partajjar" på som vanligt och idag kommer HAN… Idag kommer min älskade lilla plutt hem… förvisso bara över helgen men ändå…Idag kommer han HEEEMMM!!!
Att vara ifrån min älskade son såhär, det tär något fruktansvärt och jag framkallar ofta elaka tankar om hans pappa för det. Jag letar fel och brister att anmärka på för att göda mitt missnöje över att behöva ”dela med mig” av ”mitt” eget kött och blod. Jag ser mest hans brister som förälder och glömmer bort att notera hur glad min son är när jag pratar med honom på kvällarna. Jag glömmer bort att notera att han är för trött för att pratat med mig och måste då påminna mig själv om att han faktiskt lekt så mycket och haft så roligt att han är för trött för att lägga sin energi på att prata i en telefon med sin mammas röst. Inte hennes lukt, bild eller närhet...utan endast en liten "mackapär" som han BARA får prata i och INTE leka med. Hur kul är det när man är 2,5 år?!
Igår bestämde jag mig för att nu måste jag börja ta mer hänsyn till vad min son vill utan att bli så påverkad av hans vilja vad det gäller den dagliga kontakten.
Han ska prata med mig för SIN skull, om HAN vill. Inte för min skull eller för att jag vill höra hans underbara röst eller få en dagsuppdatering av vad dom gjort idag. Tyvärr så glömmer jag ofta det.
men nu ska jag ta till mig detta beslut och befästa det. Vissa beslut gör ont att fatta men kan vara nödvändiga för att inte skapa onödiga och ovälkomna tankar....
Hoppas du som läser detta får en fortsatt härlig sommar, på återseende tills du rasslar in här igen…
Positiva tankar och kärlek!!
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar