Förändringar ...

Det är mycket nu…
Förändringar till det ”bättre” är inte alltid lyckliga och smärtfria.
Det är mycket som ska pusslas ihop och nya rutiner som man ska gå in för och etablera.
Nya rörelsemönster och moment i vardagen…
Det är inte alltid smärtfritt. Ibland vill jag bara att allt ska stanna upp. Ibland vill jag bara försvinna och bli till luft.

Kanske har omgivningen rätt.
”Du har för mycket att göra, för mycket åtaganden”
”Du kommer inte orka i längden”
”Du glömmer bort dig själv i allt”
”Du ser inte ut att må bra”
”Hur ska du orka med en till hund?!”
Kanske är det sant…kanske tar jag på mig för mycket. Kanske kommer jag inte orka i längden. Men…? Vad ska jag göra ? Lägga mig ner och ge upp? Rasa ihop till en liten blöt fläck? Även om det är lockande emellanåt och just nu…så går det inte att bara stanna och sätta stopp för livet, vardagen, rutinerna…

Min son, mitt utanför kroppen och mina djur håller mig uppe. Dom och min underbara man.
Tänk om det är så… att jag är lycklig. Fast olycklig på rutin och av rädslan att inte få fortsätta vara lycklig med allt jag har.
Att jag har träffat mitt livs kärlek som får mig att känna mig trygg och bara anblicken av honom gör mig varm inombords samtidigt som jag ställer frågan till mig själv ”vad har jag gjort för att förtjäna hans kärlek? ”
Jag har träffat någon som från första anblicken fick mig att tappa andan och inte kunna sluta stirra eller fokusera på något annat. Världen stannade när han klev in i mitt synfält och därefter räckte det med att höra hans röst. Tunnelseende och handsvett var ett faktum. Så… var det fel av mig att följa mitt hjärta och avsluta ”lidandet jag levde i”?
Var det fel av mig att riva fasaden som tvingats upp av måsten? Var det fel av mig att välja det här för mitt lilla  och min egen skull? Att inte ens fundera över vad andra skulle tycka? Var det fel av mig att splittra en fungerande men inte lycklig familj och istället öppna upp för och erbjuda mitt lilla  möjligheten till 2 lyckliga familjer?
När jag ser på min älskade man stannar tiden och världen runtomkring. Inte på ett nyförälskat, naivt sätt utan snarare naturligt. Det ska vara vi. Men jag är alltid rädd att förlora honom… Varje gång vi skiljs åt eller somnar är jag rädd att det är det sista jag ser av honom.

Den perfekta fasaden, som jag levt med tidigare är inte längre viktig. Hur tomten ser ut, om bilen är ren invändigt eller helt repfri. Att låta barnen leka i hela huset, där vi är. Att låta dem köra sina bilar på parketten utan att få ett utbrott över att det KAN bli repor.
Numera ligger fokus på hjärtat som får det yttre att stå starkt. Men… Ibland saknar jag de fasta, strikta rutinerna. Komma hem, en är ute och leker med barnen medans den andra plockar ur disken, lagar mat, äta tillsammans, duscha barnen. Alltid, varje dag saknar jag den ständigt kompletta familjen. Att komma hem tillsammans allihop och spendera eftermiddagarna tillsammans. Att få ”mamma/pappatid” när barnen sover och somna bredvid, i famnen på den jag älskar och veta att barnen ligger i rummet intill. Att kunna gå in och snusa mitt lilla i nacken, i ansiktet eller bara titta på honom medans han sover och höra hans lätta bekymmersfria andetag

Att inte ha mitt lilla  hos mig varje dag river sönder mig inifrån. Jag kan inte ens till 50% uppskatta min ”egentid” som så många pratar om och höjer till skyarna. Jag kan inte det.
Ibland känns det som att jag vill släppa allt och kämpa för att ha honom själv. Hela tiden. Jag vill inte dela med mig av honom till någon. Men… ”så kan du inte säga”., ”Guuud vad du är egoistisk som ens tänker så”, ”Neeehej!! Tänk på …., han behöver sin pappa också”….. Får jag höra då. Men varför skulle han vara mer beroende av sin pappa än andra barn som inte har någon i sitt liv. Han har en bra förebild i A och en storebror i T. Ibland vill jag bara få fatta egna beslut, utan att ta hänsyn till andras kommentarer, åsikter och synpunkter… I mitt hjärta är han MIN. Det är bara mitt blod som blandats med hans, inte hans pappas. Det är jag som har burit honom i mig, hållit honom vid och gett honom liv. Inte hans pappa. Det är jag som varit hemma med honom i 1 år och ”jobbat 24/7 för honom… Ammat honom… Inte hans pappa.
Ingen annan. Så varför skulle någon annan än jag ha rätt att göra anspråk på honom???
O vart var hans pappa när det ”pyrde till den 17 april 2011”.? När mitt liv ställdes på ända och jag blev direkt hotad av ”ondska”? Vart var han då? Vem fick stå upp för den lilla familjen då? Vem fick ta ”hannens” roll och reda ut hans skit? Vem fick ta fighten och sedan trösta honom för att han var rädd? Jag lämnade mitt barn hemma med honom och åkte rent ut sagt iväg och säkrade hans fysiska hälsa (iaf vad det gäller de här personerna). Men ingen frågade hur. Vad jag fick offra för det. Det var då det var någonting som dog i den relationen.
Inte många noterar den ständiga och fortfarande återkommande paniken av blotta tanken på hela scenariot. Varför? Jo för att jag är så jävla bra på att sysselsätta mig och tänka på annat och prata om sådant jag kan och som får mig att ”må bra”.
Känslan för livet med mitt lilla pappa dog när diskussionen om hur dåligt HAN mådde kom upp för ca 1 år sedan.
Ingen notis togs om att vi inte rörde vid varandra i onödan, att jag sov fullt påklädd från topp till tå och vi låg i varsin ände av sängen eller satt i varsitt hörn av soffan med mobilerna i handen och tvn på. Ingen kärlek, ingen närhet. Inga spontana kramar eller spontan beröring. Det fanns ingenting kvar att kämpa för… För varför….? Varför ska man kämpa för att hålla kärleken vid liv, när den ska vara det mest elementära och påtagliga i ett förhållande? Jag kände mig ensam i vår s.k. ”familj”.
Jag känner mig nästan alltid ensam… nästan alltid.

Mat och jag har ingen bra relation just nu. Jag känner hunger men samtidigt är jag för stressad för att ta mig tiden att äta ordentligt. Ibland lyckas jag intala mig själv att äta är ganska nödvändigt… om än ett nödvändigt ont. Det handlar inte om viktminskning, snarare om olust och ovilja.

Vissa i min vän- och familjekrets ser allt…. Men förnekelse är lättare än att erkänna. Jag kan inte bara ge upp…
Även om kroppen säger ifrån och bokstavligen värker och skriker efter lugn och ro så kan jag inte bara stanna upp… det vågar jag inte. Tårarna tar aldrig slut. Dom bränner innanför ögonlocken varje dag. Varje kväll jag somnar ensam är dom mitt sällskap i natten. Vare sig jag sover eller ej så är dom där. ”Du har ju hundarna och Hekla?”… Mmmjo men jag kan inte lägga även mina tårar och min tyngd på dem. Dom är som svampar, som suger i sig varenda signal som ges av en känsla ändå. Dom vet… dom är dom enda som vet hur jag egentligen mår… o du som läser detta.
Min älskade underbara Hekla har jag inte ens förmått att ta hand om. Hon är lämnad i sin hage o har fått tillsyn av andra. För jag orkar inte. Jag orkar inte…
Jag saknar vissa av mina vänner. Jag vet att jag själv inte hör av mig ofta. Vissa av dem har helt enkelt själva valt bort mig ur umgängeskretsen. O det är inget jag på något sätt vill påverka. Jag bara saknar dem. Jag saknar er.
Jag lever med en sjukdom som sinkar mig. Den har jag ”gett mig själv”… för alla jag älskar och värnar om. Den framkallas av stress och den kommer aldrig försvinna. Den kommer bara fortsätta att sinka mig och försöka få mig att stänga av. Att bara vara i ett vakuum. Den heter Stressrelaterad Astma och viftas av många bort som en folksjukdom som man under medicinering är symptomfri från. De flesta tror att man är ”frisk” så länge man tar sin medicin enligt ordination. Men…? När doseringen (högre än maxdos” inte ger en symptomfri vardag. När värken i bröstryggen av musklernas kramper går upp i nacke, axlar och huvud. Eller när det känns som lungorna är på väg att fyllas av vatten eller sand av blotta tanken på att gå till jobbet. Blotta tanken på att lämna hemmet, tryggheten, kärleken och familjen. Rädslan att det kan vara sista gången jag ser dem jag älskar mest av allt. Att omgivningen inte ”tror på” symptomen förstår jag. Misstro är en stark överlevnadsegenskap hos alla flockdjur och triggas av de andra runt den som misstros tills motsatsen bevisats med besked. Oftast är det ju för sent då.
Jag lever med ett beroende som stressar mig. Det har jag ”gett mig själv” omedvetet. Även det för alla jag älskar och värnar om. Det kommer aldrig att försvinna helt. Amygdalas abstinens efter mer och egna påhitt för att få vad den vill ha. Adrenalin. Inte i extremform som vid fallskärmshopp eller bungyjump eller dylikt utan ett långsamt tillskott som sedan eskaleras av tankeverksamhet och fantasin över ”tänk om-scenarion”. ”Tänk om någon rycker upp dörren när jag stängt o innan jag låst den”, ”Tänk o något kommer ut ur spegeln nu när jag står framför den, eller när jag vänder mig om”, ”Tänk om någon tar mitt lilla  ifrån mig (med avsikt att skada/döda honom)”, ”Tänk om någon sparkar mina hundar när jag är ute med dem, eller stjäl dem av mig”, Tänk om någon överfaller mig på jobbet”…. O så håller det på. Varje dag, vad jag än ska göra eller vem jag än ska träffa. Alla i omgivningen är tänkbara hot… Dygnets alla vakna timmar. Närsomhelst poppar tankarna upp och för varje gång får Amygdala sin adrenalindos och ”lär sig” hur den ska få det.
Detta pratade jag mkt om med min psykolog och hon förklarade för mig att jag lever i ett psykiskt, kroniskt trauma. Som troligtvis aldrig kommer försvinna utan måste tränas in och sedan måste jag träna hjärnan att koppla bort tanken som en överlevnadsstrategi som ska noteras och sedan endast tas fram vid behov. Jag måste alltså fullfölja varje tanke och inte stanna vid ”Tänk om…” utan fortsätta med ”Vad är sannolikheten att detta inträffar? Vad händer då? Vad gör jag OM det inträffar? Vad får mitt handlande för konsekvens? Varje dag, flera gånger om dagen brottas jag med dessa tankar, skrämseltankar. Min Amygdalas drog.
Att vara stark för sig själv är svårt när man länge kämpat för andra och varit stark för dem man håller i hjärtat och värnar om. Ensam är inte stark, men ensam lär man sig att överleva. Man lär sig falskspel och att ljuga och dölja signaler som visar på sårbarhet och svaghet. De närmast anhöriga kan tänkas se signalerna ändå men som den kameleont man blir kan man alltid prata bort det som är jobbigt att prata om och leda in på ett annat spår.
Man kan försöka inbilla andra att tro att allt är bra… men man kan inte ljuga för o inbilla sig själv det… Till slut rasar fasaden och hela grunden skakar… som ett jordskalv som river upp sprickor i marken. Dom kan gå ihop igen men försvinner aldrig helt. Resultatet blir en underminerad, ostadig och bräcklig grund. Svår att bygga på och svår att underhålla…
Så känner jag mig nu, skör, liten och ”rädd”… Trasig och ledsen.
Varför kan man undra? Jag har ju världens bästa man och finaste barn, hundar och häst…? Men många saker betyder inte lycka… snarare mer ansvar och mer att göra. Mindre vila och sinnesro…

Nytt förhållande innebär inte alltid att man lever i ett rus av lycka och nyförälskelse. Inte för mig. Det innebär mer tvivel på mig själv och rädslan att bli sårad och lämnad…ensam. Jag vågar inte lita på att jag duger som jag är utan vill prestera bra på alla områden och minsta nederlag eller sämre slutresultat än komplett ger mig mer tankeverksamhet kring vad som ”blev fel” och vad jag måste bli bättre på.
Vad vet jag, alla kanske tänker så o jag bara är en röst som klagar och är ynklig. Men… ibland måste tankarna ut för att kunna sorteras om i rätt fack och prioriteras. Ibland måste dom ut, om inte i ord så i skrift…

Jag vill bara få vara…bara vara i hans famn. Utan måsten eller krav. Bara få andas. Jag kan inte andas, jag får inte luft….
Over and out!