Att sakna en vän...

Det finns personer som jag saknar i mitt liv. Vi umgicks jämt förut och hade så himla kul. Jag kan inte låta bli att undra vad som hände?
Vart du tog vägen...? Var det jag eller du som backade undan? Blev avståndet oss emellan för långt? Jag saknar dig hursomhelst fruktansvärt mycket? Vi ses ibland men ändå känns du så långt borta.
Du är min bästa vän...jag värderar dig som en syster. Det finns två personer utöver min biologiska syster som jag känner så för, o båda är en bit längre bort än vad jag når.
Jag har valt att inte umgås med människor som jag inte värderar lika högt som dig. Men nu när du också är "borta" känner jag mig istället ensam och ledsen. Kanske är det fel av mig att göra så, att sluta mig som en mussla och inte se alla andra som finns omkring mig. Men jag är rädd. Jag är rädd att jag ska finna någon som sedan glider bort och då står jag här igen. Undrande, vad var det som hände?
Livet går såklart vidare för alla och ingen står kvar på samma ställe och trampar. Vissa växer samman, andra ifrån varandra. Men jag saknar dig som vän. Jag saknar alla våra skratt och pratstunder. Jag vet att du har ett "nytt liv" nu. Ett ansvar för någon annan, en ny individ att uppfostra, lära och se. Jag förstår nu, när jag har det själv hur mycket tid, ork och glädje det tar. Både hundar och barn kräver ju sitt. Jag hoppas vi kan hitta tillbaka en dag...
Men du ska veta att jag saknar dig, min vän, min "lillasyster...
Livet går vidare.

Vi går våra promenader på 8-10km varje vardag. Det går riktigt bra. Nu har vi börjat öka tempot för att få upp lite puls också och inte bara lulla fram med barnvagnarna. Det är skönt att ha någon att gå med, någon att prata med. Någon med samma intressen och ligger på samma nivå som jag själv. Men jag vågar inte riktigt "bli vän" med någon. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och vi har samma syn på det mesta. Det är kul. Men det stannar där och det känns jättetrist att jag inte vågar bli vän med någon på samma sätt som tidigare.

Jag har börjat rida 2 dagar i veckan nu. Det går jättebra, även om jag fått backa lååååångt i Hekla's utveckling. Nu är det samlingsträning som gäller. Inga race. Bara samlade gångarter.
Det är skönt att vi fortfarande har en fin kontakt. Hon är så himla underbar min häst, min "Vacker". Hon är den bästa vännen jag har just nu. Hon och Tosca...och lilla Anton och Micke såklart. Men dom är ju min familj, och familjen går före allt.

Igår var jag på hundutställning med Tosca i Oxelösund. Det gick jättebra med tandvisningen och bordshanteringen den här gången. Small Shadow's kennel (Rebecca) var där också och det gick riktigt bra för dom med. Det är alltid så kul att träffa er. Tråkigt att det blir så sällan.
Domaren, Linda Stääv var en riktig drömdomare. Hon var så försiktig med hundarna och pressade ingen hund att genomgå något den inte var mogen för.
Tack vare mina fina grannars insats gick Tosca's bordshantering och tandvisning alldeles utmärkt. Hon var lite reserverad men efter förra utställningens fiasko från domarens sida är det helt i sin ordning.
Hon är så duktig min lilla "Osci". Jag är faktiskt inte ett dugg nervös när jag ska ställa henne. Inte det minsta. Hon är alltid en vinnare i mina ögon och då betyder inte någon annans åsikt nämnvärt mycket.
Här är Tosca's kritik:
1år. Feminin tik, bra tänder och bett. Utmärkt proportion i huvud. Bra hals, rygg och kors. Passande benstomme, rör sig bra när hon vill. Behöver fylla ut och få volym i kroppen. Utmärkt temperament!

Lilla anton är oftast en glad liten prick.
Bilden togs den 21 maj 2011, på
hans 4 månaders dag

Lilla Anton växer och mår bra. Vi var på mammagruppmöte den 19:e maj. Jag kan ju utan att överdriva säga att det absolut inte är något för mig. Sitta inomhus och gaggla och dricka kaffe och fika är inget för mig. Kanske hade varit roligare om vi gick på långpromenad istället. Men,men...det är ju inte så många möten med täta intervaller så jag kommer nog gå på dem iallafall. Nånting kan man ju alltid snappa upp.
Anton vänder sig nu, åt båda hållen-rygg till mage och mage till rygg. Han har även hittat sina fötter och ligger o suger på dem. GULLUNGE!!!
Han är så himla fin, min lilla kille. Tänk att livet kan ställas så på ända, på ett bra sätt alltså. Allt på grund av en liten Anton- Plankton som jag älskar över allt annat.


Jag och mitt lilla hjärta på hundutställning i Oxelösund
22maj 2011

















Jag känner mig lite nere just nu. Jag har ångest för att gå tillbaka till jobbet och funderar på att plugga upp mina betyg och sedan vidare, till polis. Det har alltid varit mitt drömyrke.
Det är verkligen jobbigt att må såhär, upp och ner hela tiden.
Jag saknar kollegorna, inte arbetet med de arbetsuppgifter det innebär.
Lite av stressen och ångesten går säkert över allteftersom veckan går.
Det här veckoslutet är verkligen fullspäckat, men på ett positivt sätt. Jag ser verkligen fram emot allt som är på schemat.
Onsdageftermiddagen kommer tillbringas hemma med kaveln, jag ska baka bullar helgen.
På torsdag ska jag gå scaniaMILEN med Anton och Tosca. Några från jobbet kommer kanske gå med oss. Micke ska spurta scaniaFEMMAN på bättre tid än förra året, typ 24 min eller nåt.
Fredagen vigs åt handling och förberedning av smörgåstårtor.
På lördag ska Tosca på utställning igen. Den här gången blir det STOKK som arrangerar i Vallentuna. Puh, långt att åka men jag börjar tycka att det är kul eftersom varken jag elle rTosca lider av nervösa besvär i sammanhanget.
Sedan, på söndag ska vi ha en fest för Anton. WOHOOO!!!
Vi har bokat en lokal och skickat ut fina inbjudningskort. Hoppas det blir många som kommer.

Nu ska jag äta lite innan jag tar en kort runda med hundarna. Långpromenaden får vänta till i eftermiddag.

Hoppas ni får en bra dag, ni som läser.
Och en stor KRAAM till mina saknade vänner...... ='(

Over and out!!