09 augusti, 2013

Misshandlad, våldtagen, torterad och skjuten...

Man kan säga att jag haft en tuff natt...
Jag hade en återkommande och genomjobbig dröm inatt, vaknade flera gånger men när jag somnade om så fortsatte drömmen där den sist slutat.
Jag har vaknat sittande i fotändan och höll krampaktigt i sänggaveln. En annan gång "ramlade jag ner i sängen från taket". Uscha! Det här kan bli en lång dag... Det känns som att jag har blivit överkörd av ett tåg...
Men men, jag hoppas att mitt paket kommer idag :)



Over and out
 

07 augusti, 2013

När det känns jobbigt att leva...

....utan att man för den skull önskar sig döden som utväg. Då är det inte kul längre...
När man saknar nästan ALLT, hela tiden. Även om man har det mitt framför näsan. När man har nästan allt och ändå saknar något...
När man känner ångest inför att vara ensam, för då kommer tankarna. När man känner den där pirrande känslan i överarmarna och upp i nacken, på sidan av halsen. De korta "grunda" andetagen... När fasadens sprickor åter går upp och det blir svårt att klara av ens de enklaste vardagssysslorna- plocka undan théglaset, slänga thépåsen i gröna påsen och ställa glaset och skeden i diskhon. När DET är jobbigt fysiskt och man brister ut i gråt av utmattning... då är det inte kul längre. Då börjar jag förstå allvaret i hur jag faktiskt mår. Ändå undrar jag varför?
Varför mår jag såhär? Jag borde vara lycklig.
Jag älskar en man som ger mig så mycket värde i vardagen. Som ger mig värme och får mig att känna trygghet. Samtidigt som jag känner mig ensam och "liten".
Jag vet inte vad jag vore utan dig just nu...


Jag saknar dig...

 
Over and out

19 juli, 2013

Förluster... Ett nödvändigt ont som vi alla ska genomlida...somliga mer, andra mindre...

En förlust kan bestå av så mycket. En anhörig, en vän, hjärtesorg, ett ting eller en känsla…

Genom livet har jag lidit många förluster, med olika förståelse från omvärlden.
Jag har vänner som just nu kämpar med att bearbeta tunga förluster och det påminner mig mycket om mina egna.

Man kan aldrig komma över en förlust… eller jag tycker inte att man ska behöva göra det. Jag tycker att man ska bära den med sig, som en erfarenhet men bearbeta och erkänna den för sig själv. det viktigaste är att man kan lära sig att leva med förlusten utan att den dränerar ens energi.
Det finns otaliga metoder att göra detta och jag har provat några:

KBT-kognitiv beteendeterapi: http://www.kbtgruppen.se/kbt-hos-oss/kbt-kognitiv-beteendeterapi/

Psykologi

Medicinering

”Självhjälp”
Det som hjälpt mig mest är svårt att avgöra.
Jag använder mig nog mycket och mest av ”självhjälp” när jag mår dåligt och tunga tankar kryper på.

För mig symboliserar ”ett ting” en ovälkommen känsla eller ett ord som hänger sig fast. Jag använder mig av en metod som jag själv har arbetat fram genom åren. Det innebär följande:
När jag mår riktigt dåligt, är ledsen eller tyngd av något tar jag en promenad och ”känner”.
När en ovälkommen känsla tränger sig på tar jag upp ”ett ting”: en sten, en kotte, ett löv, ett barr, ett grässtrå… ja vadsomhelst som kan släppas vartsomhelst.
Jag känner och tänker de tunga tankarna, låter dem löpa fritt:
”vad tänker jag på? Varför gör jag det? Vad har hänt? Varför hände det? Kan jag ändra på något eller göra något för att det inte ska upprepas? Hur kommer jag vidare? Ger den här tanken mer energi än vad den tar från mig? Är det en bra eller ovälkommen tanke/känsla?”

När jag sedan tänkt och känt klart så släpper jag ”tinget” jag hållit i min hand. För mig symboliserar det att jag släpper en ovälkommen känsla eller tanke och lämnar den bakom mig, efter att jag ”tänkt eller känt klart den”.

Detta har hjälpt mig mycket genom tiden efter att min älskade Pira gick bort. Jag lämnade de ovälkomna känslorna och tankarna och ledsenheten, bakom mig utanför kroppen och sparade bara det bra. För jag tycker inte att man ska bära sorg i hjärtat eller i maggropen. Hjärtat ska man fylla med sådant som får en att må bra och maggropen ska kännas lätt och kunna ta emot luften som vi andas in.

Det är känslan i maggropen som jag lider mest av själv. Den blockerar mitt syreintag och gör att jag andas snabbt och ”högt upp”. Detta resulterar i att jag får spänningar i bröstryggen av att den vidgas och komprimeras mer än vad som är optimalt. Jag får spänningar i bröstryggen, axlarna ”skjuts framåt” och hämmar bröstkorgens vidgning. Bröstkorgens brist på vidgning gör att mindre luft kommer ner i lungorna. Så… det ena ger det andra som ger det tredje, fjärde osv. och resultatet av allt är att jag drabbats av sk stressrelaterad astma och ansträngningsastma.

När jag läser vad jag precis skrivit slår det mig, fasen vad lätt det är att ”säga hur man ska göra”. Att sedan tillämpa och använda sig av det är en helt annan sak. Det kräver acceptans från och om sig själv och förståelse från omvärlden.
Psykologen jag gick till för att behandla mitt destruktiva tankesätt, stress, depression och förflutna sa en gång:

” Det är lättare att se andras brister och försöka mästra och ändra på deras beteenden än att se sina egna brister och ändra på sig själv. Att acceptera sina egna brister är svårare än att inte acceptera och försöka ändra på andras”.

Jag tycker det ligger mycket i det.
Det är fantastiskt vad mycket energi vi lägger på att fundera över vad andra ska tycka eller göra om det vi gör eller hur vi gör det.

Hursomhelst…life goes on...
Nu har vi flyttat in i nya huset. Baloo överträffar våra förväntningar. Jag har närmare till min älskade häst och jag känner att det inte är lika jobbigt med henne längre, nu när hon finns närmare. Hon ger mig åter energi istället för att jag ger mig själv dålig energi pga att jag inte är hos henne.

"Smulorna partajjar" på som vanligt och idag kommer HAN… Idag kommer min älskade lilla plutt hem… förvisso bara över helgen men ändå…Idag kommer han HEEEMMM!!!

Att vara ifrån min älskade son såhär, det tär något fruktansvärt och jag framkallar ofta elaka tankar om hans pappa för det. Jag letar fel och brister att anmärka på för att göda mitt missnöje över att behöva ”dela med mig” av ”mitt” eget kött och blod. Jag ser mest hans brister som förälder och glömmer bort att notera hur glad min son är när jag pratar med honom på kvällarna. Jag glömmer bort att notera att han är för trött för att pratat med mig och måste då påminna mig själv om att han faktiskt lekt så mycket och haft så roligt att han är för trött för att lägga sin energi på att prata i en telefon med sin mammas röst. Inte hennes lukt, bild eller närhet...utan endast en liten "mackapär" som han BARA får prata i och INTE leka med. Hur kul är det när man är 2,5 år?!

Igår bestämde jag mig för att nu måste jag börja ta mer hänsyn till vad min son vill utan att bli så påverkad av hans vilja vad det gäller den dagliga kontakten.

Han ska prata med mig för SIN skull, om HAN vill. Inte för min skull eller för att jag vill höra hans underbara röst eller få en dagsuppdatering av vad dom gjort idag. Tyvärr så glömmer jag ofta det.

men nu ska jag ta till mig detta beslut och befästa det. Vissa beslut gör ont att fatta men kan vara nödvändiga för att inte skapa onödiga och ovälkomna tankar....


Hoppas du som läser detta får en fortsatt härlig sommar, på återseende tills du rasslar in här igen…

Positiva tankar och kärlek!!

Over and out!

12 juli, 2013

Denna ständiga kamp...kan det inte bara få ett slut...?

Det är många tankar nu... Både på gott och på ont.
Känslan av tomhet känns väl etablerad och jag känner mig mer och mer som en.... Belastning. En energislukare. Själv vill jag inte blanda mig med personer som bara tar energi men just nu känner jag mig själv som en sån...en slukare.
Jag vill inte vara såhär ynklig och gnällig men just nu är det väldigt jobbigt allting. Bara att kliva ur sängen känns som ett jävla maratonlopp. Att fixa morgonbestyren ska vi inte ens tala om. Ofattbart tungt. Ändå är det väldigt banala sysslor. Få upp barnen, fixa med hundarnas mat. Packa väskan  o klä på barnen. Åka till dagis och jobbet.
Jag vill inte vara gnällig . Jag vill vara glad och smitta andra med min energi...men dem är slut :-(
Jag orkar inte... Jag  orkar knappt andas...
Sååå less på att alltid vara ledsen...
O nu var det en rejäl skottlossning  utanför huset...!!! :-(

10 juli, 2013

Förändringar ...

Det är mycket nu…
Förändringar till det ”bättre” är inte alltid lyckliga och smärtfria.
Det är mycket som ska pusslas ihop och nya rutiner som man ska gå in för och etablera.
Nya rörelsemönster och moment i vardagen…
Det är inte alltid smärtfritt. Ibland vill jag bara att allt ska stanna upp. Ibland vill jag bara försvinna och bli till luft.

Kanske har omgivningen rätt.
”Du har för mycket att göra, för mycket åtaganden”
”Du kommer inte orka i längden”
”Du glömmer bort dig själv i allt”
”Du ser inte ut att må bra”
”Hur ska du orka med en till hund?!”
Kanske är det sant…kanske tar jag på mig för mycket. Kanske kommer jag inte orka i längden. Men…? Vad ska jag göra ? Lägga mig ner och ge upp? Rasa ihop till en liten blöt fläck? Även om det är lockande emellanåt och just nu…så går det inte att bara stanna och sätta stopp för livet, vardagen, rutinerna…

Min son, mitt utanför kroppen och mina djur håller mig uppe. Dom och min underbara man.
Tänk om det är så… att jag är lycklig. Fast olycklig på rutin och av rädslan att inte få fortsätta vara lycklig med allt jag har.
Att jag har träffat mitt livs kärlek som får mig att känna mig trygg och bara anblicken av honom gör mig varm inombords samtidigt som jag ställer frågan till mig själv ”vad har jag gjort för att förtjäna hans kärlek? ”
Jag har träffat någon som från första anblicken fick mig att tappa andan och inte kunna sluta stirra eller fokusera på något annat. Världen stannade när han klev in i mitt synfält och därefter räckte det med att höra hans röst. Tunnelseende och handsvett var ett faktum. Så… var det fel av mig att följa mitt hjärta och avsluta ”lidandet jag levde i”?
Var det fel av mig att riva fasaden som tvingats upp av måsten? Var det fel av mig att välja det här för mitt lilla  och min egen skull? Att inte ens fundera över vad andra skulle tycka? Var det fel av mig att splittra en fungerande men inte lycklig familj och istället öppna upp för och erbjuda mitt lilla  möjligheten till 2 lyckliga familjer?
När jag ser på min älskade man stannar tiden och världen runtomkring. Inte på ett nyförälskat, naivt sätt utan snarare naturligt. Det ska vara vi. Men jag är alltid rädd att förlora honom… Varje gång vi skiljs åt eller somnar är jag rädd att det är det sista jag ser av honom.

Den perfekta fasaden, som jag levt med tidigare är inte längre viktig. Hur tomten ser ut, om bilen är ren invändigt eller helt repfri. Att låta barnen leka i hela huset, där vi är. Att låta dem köra sina bilar på parketten utan att få ett utbrott över att det KAN bli repor.
Numera ligger fokus på hjärtat som får det yttre att stå starkt. Men… Ibland saknar jag de fasta, strikta rutinerna. Komma hem, en är ute och leker med barnen medans den andra plockar ur disken, lagar mat, äta tillsammans, duscha barnen. Alltid, varje dag saknar jag den ständigt kompletta familjen. Att komma hem tillsammans allihop och spendera eftermiddagarna tillsammans. Att få ”mamma/pappatid” när barnen sover och somna bredvid, i famnen på den jag älskar och veta att barnen ligger i rummet intill. Att kunna gå in och snusa mitt lilla i nacken, i ansiktet eller bara titta på honom medans han sover och höra hans lätta bekymmersfria andetag

Att inte ha mitt lilla  hos mig varje dag river sönder mig inifrån. Jag kan inte ens till 50% uppskatta min ”egentid” som så många pratar om och höjer till skyarna. Jag kan inte det.
Ibland känns det som att jag vill släppa allt och kämpa för att ha honom själv. Hela tiden. Jag vill inte dela med mig av honom till någon. Men… ”så kan du inte säga”., ”Guuud vad du är egoistisk som ens tänker så”, ”Neeehej!! Tänk på …., han behöver sin pappa också”….. Får jag höra då. Men varför skulle han vara mer beroende av sin pappa än andra barn som inte har någon i sitt liv. Han har en bra förebild i A och en storebror i T. Ibland vill jag bara få fatta egna beslut, utan att ta hänsyn till andras kommentarer, åsikter och synpunkter… I mitt hjärta är han MIN. Det är bara mitt blod som blandats med hans, inte hans pappas. Det är jag som har burit honom i mig, hållit honom vid och gett honom liv. Inte hans pappa. Det är jag som varit hemma med honom i 1 år och ”jobbat 24/7 för honom… Ammat honom… Inte hans pappa.
Ingen annan. Så varför skulle någon annan än jag ha rätt att göra anspråk på honom???
O vart var hans pappa när det ”pyrde till den 17 april 2011”.? När mitt liv ställdes på ända och jag blev direkt hotad av ”ondska”? Vart var han då? Vem fick stå upp för den lilla familjen då? Vem fick ta ”hannens” roll och reda ut hans skit? Vem fick ta fighten och sedan trösta honom för att han var rädd? Jag lämnade mitt barn hemma med honom och åkte rent ut sagt iväg och säkrade hans fysiska hälsa (iaf vad det gäller de här personerna). Men ingen frågade hur. Vad jag fick offra för det. Det var då det var någonting som dog i den relationen.
Inte många noterar den ständiga och fortfarande återkommande paniken av blotta tanken på hela scenariot. Varför? Jo för att jag är så jävla bra på att sysselsätta mig och tänka på annat och prata om sådant jag kan och som får mig att ”må bra”.
Känslan för livet med mitt lilla pappa dog när diskussionen om hur dåligt HAN mådde kom upp för ca 1 år sedan.
Ingen notis togs om att vi inte rörde vid varandra i onödan, att jag sov fullt påklädd från topp till tå och vi låg i varsin ände av sängen eller satt i varsitt hörn av soffan med mobilerna i handen och tvn på. Ingen kärlek, ingen närhet. Inga spontana kramar eller spontan beröring. Det fanns ingenting kvar att kämpa för… För varför….? Varför ska man kämpa för att hålla kärleken vid liv, när den ska vara det mest elementära och påtagliga i ett förhållande? Jag kände mig ensam i vår s.k. ”familj”.
Jag känner mig nästan alltid ensam… nästan alltid.

Mat och jag har ingen bra relation just nu. Jag känner hunger men samtidigt är jag för stressad för att ta mig tiden att äta ordentligt. Ibland lyckas jag intala mig själv att äta är ganska nödvändigt… om än ett nödvändigt ont. Det handlar inte om viktminskning, snarare om olust och ovilja.

Vissa i min vän- och familjekrets ser allt…. Men förnekelse är lättare än att erkänna. Jag kan inte bara ge upp…
Även om kroppen säger ifrån och bokstavligen värker och skriker efter lugn och ro så kan jag inte bara stanna upp… det vågar jag inte. Tårarna tar aldrig slut. Dom bränner innanför ögonlocken varje dag. Varje kväll jag somnar ensam är dom mitt sällskap i natten. Vare sig jag sover eller ej så är dom där. ”Du har ju hundarna och Hekla?”… Mmmjo men jag kan inte lägga även mina tårar och min tyngd på dem. Dom är som svampar, som suger i sig varenda signal som ges av en känsla ändå. Dom vet… dom är dom enda som vet hur jag egentligen mår… o du som läser detta.
Min älskade underbara Hekla har jag inte ens förmått att ta hand om. Hon är lämnad i sin hage o har fått tillsyn av andra. För jag orkar inte. Jag orkar inte…
Jag saknar vissa av mina vänner. Jag vet att jag själv inte hör av mig ofta. Vissa av dem har helt enkelt själva valt bort mig ur umgängeskretsen. O det är inget jag på något sätt vill påverka. Jag bara saknar dem. Jag saknar er.
Jag lever med en sjukdom som sinkar mig. Den har jag ”gett mig själv”… för alla jag älskar och värnar om. Den framkallas av stress och den kommer aldrig försvinna. Den kommer bara fortsätta att sinka mig och försöka få mig att stänga av. Att bara vara i ett vakuum. Den heter Stressrelaterad Astma och viftas av många bort som en folksjukdom som man under medicinering är symptomfri från. De flesta tror att man är ”frisk” så länge man tar sin medicin enligt ordination. Men…? När doseringen (högre än maxdos” inte ger en symptomfri vardag. När värken i bröstryggen av musklernas kramper går upp i nacke, axlar och huvud. Eller när det känns som lungorna är på väg att fyllas av vatten eller sand av blotta tanken på att gå till jobbet. Blotta tanken på att lämna hemmet, tryggheten, kärleken och familjen. Rädslan att det kan vara sista gången jag ser dem jag älskar mest av allt. Att omgivningen inte ”tror på” symptomen förstår jag. Misstro är en stark överlevnadsegenskap hos alla flockdjur och triggas av de andra runt den som misstros tills motsatsen bevisats med besked. Oftast är det ju för sent då.
Jag lever med ett beroende som stressar mig. Det har jag ”gett mig själv” omedvetet. Även det för alla jag älskar och värnar om. Det kommer aldrig att försvinna helt. Amygdalas abstinens efter mer och egna påhitt för att få vad den vill ha. Adrenalin. Inte i extremform som vid fallskärmshopp eller bungyjump eller dylikt utan ett långsamt tillskott som sedan eskaleras av tankeverksamhet och fantasin över ”tänk om-scenarion”. ”Tänk om någon rycker upp dörren när jag stängt o innan jag låst den”, ”Tänk o något kommer ut ur spegeln nu när jag står framför den, eller när jag vänder mig om”, ”Tänk om någon tar mitt lilla  ifrån mig (med avsikt att skada/döda honom)”, ”Tänk om någon sparkar mina hundar när jag är ute med dem, eller stjäl dem av mig”, Tänk om någon överfaller mig på jobbet”…. O så håller det på. Varje dag, vad jag än ska göra eller vem jag än ska träffa. Alla i omgivningen är tänkbara hot… Dygnets alla vakna timmar. Närsomhelst poppar tankarna upp och för varje gång får Amygdala sin adrenalindos och ”lär sig” hur den ska få det.
Detta pratade jag mkt om med min psykolog och hon förklarade för mig att jag lever i ett psykiskt, kroniskt trauma. Som troligtvis aldrig kommer försvinna utan måste tränas in och sedan måste jag träna hjärnan att koppla bort tanken som en överlevnadsstrategi som ska noteras och sedan endast tas fram vid behov. Jag måste alltså fullfölja varje tanke och inte stanna vid ”Tänk om…” utan fortsätta med ”Vad är sannolikheten att detta inträffar? Vad händer då? Vad gör jag OM det inträffar? Vad får mitt handlande för konsekvens? Varje dag, flera gånger om dagen brottas jag med dessa tankar, skrämseltankar. Min Amygdalas drog.
Att vara stark för sig själv är svårt när man länge kämpat för andra och varit stark för dem man håller i hjärtat och värnar om. Ensam är inte stark, men ensam lär man sig att överleva. Man lär sig falskspel och att ljuga och dölja signaler som visar på sårbarhet och svaghet. De närmast anhöriga kan tänkas se signalerna ändå men som den kameleont man blir kan man alltid prata bort det som är jobbigt att prata om och leda in på ett annat spår.
Man kan försöka inbilla andra att tro att allt är bra… men man kan inte ljuga för o inbilla sig själv det… Till slut rasar fasaden och hela grunden skakar… som ett jordskalv som river upp sprickor i marken. Dom kan gå ihop igen men försvinner aldrig helt. Resultatet blir en underminerad, ostadig och bräcklig grund. Svår att bygga på och svår att underhålla…
Så känner jag mig nu, skör, liten och ”rädd”… Trasig och ledsen.
Varför kan man undra? Jag har ju världens bästa man och finaste barn, hundar och häst…? Men många saker betyder inte lycka… snarare mer ansvar och mer att göra. Mindre vila och sinnesro…

Nytt förhållande innebär inte alltid att man lever i ett rus av lycka och nyförälskelse. Inte för mig. Det innebär mer tvivel på mig själv och rädslan att bli sårad och lämnad…ensam. Jag vågar inte lita på att jag duger som jag är utan vill prestera bra på alla områden och minsta nederlag eller sämre slutresultat än komplett ger mig mer tankeverksamhet kring vad som ”blev fel” och vad jag måste bli bättre på.
Vad vet jag, alla kanske tänker så o jag bara är en röst som klagar och är ynklig. Men… ibland måste tankarna ut för att kunna sorteras om i rätt fack och prioriteras. Ibland måste dom ut, om inte i ord så i skrift…

Jag vill bara få vara…bara vara i hans famn. Utan måsten eller krav. Bara få andas. Jag kan inte andas, jag får inte luft….
Over and out!


22 maj, 2013

Dags att skapa lite debatt i hundvärlden.
Kommentera gärna med din åsikt och dementera gärna mina åsikter om du tycker annorlunda.



Min åsikt och tro vad det gäller hundar och deras ägare/förare är: Nästan alla hundar är sin förares inre spegelbild. Dom beter sig utåt som det stadium deras förare är på känslomässigt och så som hundens förebild uppmuntrat den att vara, medvetet eller omedvetet..

Visst, min Chihuahua Tosca är ett hysteriskt litet freak ibland o jag känner inte att hon delar mitt lugn i alla situationer men detta är ngt som jag tyvärr framkallat själv.

Dom som hävdar att hundar fr.a. av vissa omtalade raser är naturligt aggressiva anser jag har fel. Jag anser att alla hundar har egenskaper, sen är det upp till varje hundägare/förare att uppmuntra de egenskaper man vill förstärka samt i den mån man kan dämpa de man inte aktivt vill uppmuntra. Men egenskaperna finns alltid där och det är något man måste vara medveten om när man skaffar sig en hund, oavsett ras.

Det gäller att fråga sig själv: kan jag tillgodogöra den här hunden och dess egenskapers behov? Kan jag motivera den att leva i harmoni med min vardag?

Inga hundar föds till vallare eller lydnadshundar, eller kamphundar. Det är egenskaper som är starka och lätta att ta fram och uppmuntra. O ofta så uppmuntras ju beteendet från början hos dessa hundar varför uppf/ägare/förare kan uttrycka sig som att det är en hund som är född att valla. Denna hund kan lika gärna "sopa skogen" med en blodhund i spår om de egenskaperna uppmuntras o motiveras på rätt sätt.

En sk brukshund uppmuntras att ta kontakt med sin förare och alltid uppmärksamma dennes minsta steg medans t.ex. en "gårdsvaktande brukshund" uppmuntras att själv läsa av en situation och fatta egna beslut.

Ska din hund lyda dig för att :

1) ”den skulle bara våga annat!! ”

eller 2) för att du motiverar den att göra det?

Tidigare stod jag för alt 1 men i dagsläget har jag backat från den tesen att ledarskap föder lojalitet och trygghet. Jag backar inte eller blir rädd för någon hund om det väl gäller men jag har inte ett behov av att alltid hävda mig eller "ta min plats". Däremot vill jag motivera mina hundar/djur att "vilja" följa mig och att "vilja vara mig till lags". Motstånd föder motstånd, ibland är det nödvändigt med en korrigering men ofta går situationen att lösa utan handgripligheter. Jag tror att man ofta underskattar att fråga sig själv vad man gjort för fel eller varit otydlig med när hunden visar ett sk oönskat beteende..

Om man alltid hävdar sig och ska bevisa hur stor o stark man är får man ingen respekt, inte av mig iaf. Om man däremot respekterar de individer man har runtomkring sig och motiverar dem att utföra en önskad uppgift. Om man på ett tydligt men respektfullt sätt visar sina medindivider i önskad riktning o motiverar dem tillräckligt för att dom ska utföra uppgiften då blir man en person som andra ser upp till och vill vara till lags för. Däremot måste man kunna dementera och ta en ev. ”konflikt” övertygande om man på något sätt varit otydlig i sin önskan om uppgiftens utförande och därmed får en oönskad reaktion.

Jag har tidigare i livet tagit mitt s.k. ledarskap istället för att förtjäna det. My way or the down way. ”Gör som jag säger annars åker du ner I backen…!” Men numera försöker jag istället vara mer diplomatisk även om jag inte viker mig en tum från hur jag vill att slutresultatet ska se ut så är det viktigt för mig att mina djur “vill lyda mig” o inte gör det ” för att dom inte vågar annat”.

Är det rätt att ta tag i sin hund och göra en ”nedläggning” ?

I mina ögon beror det helt på orsaken. Jag gör det med hundar som är alltför upphetsade vid hälsning och inte ”hör eller ser” upp till 2 avledningsmanövrer för att bryta beteendet. O jag gör det med hundar som hoppar upp o ska rida på mig. Även min lilla Tosca blir nedlagd för att hon inte ska bli stämplad som potentiellt byte vid ett hundmöte. Hon skriker och skäller och gör utfall så den andra hunden inte får en chans att nosa av henne, så jag lägger ner o håller fast henne o låter den andra hunden nosa och läsa av henne. Oftast räcker det med detta för att hon sedan ska acceptera den andra hundens blotta existens på jorden yta. Även om hon inte vill bli nosad på. O den andra hunden förstår att hon inte är annat än rädd, att hon är en tik och att hon inte på ngt sätt hotar dess fortlevnad. Är detta fel och kränkande gentemot henne av mig som Toscas förebild? Eller är det ett aktivt övertagande för att i slutändan få ett önskat beteende från båda/alla inblandade hundarna?

En hund som hoppar upp o rider på en människa, är den alltid dominant eller kan det vara en överslagshandling om för många känslor på en gång väller upp och inga tydliga riktlinjer ges? För min egen del så brukar jag tänka som så, att om jag inte varit tydlig med vad jag vill så beter sig hunden därefter. Nyligen träffade jag en ung könsmogen hane. Inte dominant vid möte eller hälsning/samspel. En väldigt mjuk, lite valpig och formbar ”kille”. Jag ville se vart jag hade honom och gjorde följande:

Vi satt och fikade och jag fångade hans uppmärksamhet. Sedan satt jag och klappade och smekte honom i ansiktet, runt läppar och kinder, öron och halsen. Till slut kom reaktionen på mitt, i hans ögon undergivna beteende och han försökte rida på mig. Det började med en tass som upprepade gånger kastades upp i mitt knä och sedan började det slickas på armen och benet samtidigt som han kom närmare och närmare. Jag höll hela tiden en ganska låg profil för av olika anledningar ville jag utvärdera hans beteende. Till slut skulle han försöka rida och jag höll fortfarande en låg profil och puttade bara undan honom. Så småningom var jag tvungen att ändra inställning och ta till medel för att bryta beteendet. Nedläggning. Nu fullföljdes inte momentet till 100% då ägaren ryckte in men jag fick ändå se vad jag ville. Han blev inte dominant förrän jag hade ”provocerat fram det” och även då hade han en lugn framtoning. En underbar hund med ett, i mina ögon fullkomligt naturligt beteende. Nästa gång jag möter denna hund kommer jag inte hålla lika låg profil, för att se hur han svarar på det. Troligtvis kommer han acceptera det och gilla läget. Om han inte gör det så får jag ta tag i det då.Kan denna hund klassas som dominant/olämplig p.g.a. detta beteende? Det anser inte jag för han betedde sig så som jag ”bad om”

Det är i mina ögon för mycket fokus på hundens position och beteende i hundträning av alla de slag idag.

När jag skaffade min häst förstod jag vikten av att vara i balans själv innan jag ber mina djur utföra en uppgift åt mig. Jag lärde mig att respektera individens dagsform och respektera individens vilja/ovilja att vara till lags. Det finns alltid en anledning till att man utför eller inte utför en handling/uppgift någon ber om.

De senaste månaderna har jag levt i en stor omställning i mitt liv och då har jag klivit ett steg tillbaka vad det gäller ridningen, även om JAG mår toppen av en ridtur för att skingra tankarna så är det inte min rättighet att rida bara för att jag ”äger” en häst. Om inte jag är i balans hur ska då hästen kunna vara det. Det är ett privilegium att få leva och samröra med djur av alla de slag. Bara för att man äger dem äger man inte deras vilja och det tycker jag är viktigt att skilja på. Vissa dagar vill min häst inte ens komma in från hagen. Jag ser alltid till att få in är noga med att inte kräva mkt av henne de dagarna. Oftast tar jag bara med henne in o pysslar lite för att sedan släppa ut henne igen. Likaså med hundarna. Vill dom inte utföra ett moment har man varit otydlig eller så ”kan dom inte” av olika anledningar. Det är viktigt att alltid ifrågasätta oönskade beteenden/handlingar men gör det efter att du har frågat dig själv vad du kunde ha gjort bättre.



Over and out!!

04 april, 2013

Förändringar på gång

Förändringar kommer sällan helt o hållet smärtfritt men då magkänslan är bra kommer det nog lösa sig i slutändan.
Många tvivel. Kaos i huvud, hjärta och mage.
Det är bara att bita ihop och kämpa vidare.....