Therése

Dags att skapa lite debatt i hundvärlden.
Kommentera gärna med din åsikt och dementera gärna mina åsikter om du tycker annorlunda.


Min åsikt och tro vad det gäller hundar och deras ägare/förare är: Nästan alla hundar är sin förares inre spegelbild. Dom beter sig utåt som det stadium deras förare är på känslomässigt och så som hundens förebild uppmuntrat den att vara, medvetet eller omedvetet..

Visst, min Chihuahua Tosca är ett hysteriskt litet freak ibland o jag känner inte att hon delar mitt lugn i alla situationer men detta är ngt som jag tyvärr framkallat själv.

Dom som hävdar att hundar fr.a. av vissa omtalade raser är naturligt aggressiva anser jag har fel. Jag anser att alla hundar har egenskaper, sen är det upp till varje hundägare/förare att uppmuntra de egenskaper man vill förstärka samt i den mån man kan dämpa de man inte aktivt vill uppmuntra. Men egenskaperna finns alltid där och det är något man måste vara medveten om när man skaffar sig en hund, oavsett ras.

Det gäller att fråga sig själv: kan jag tillgodogöra den här hunden och dess egenskapers behov? Kan jag motivera den att leva i harmoni med min vardag?

Inga hundar föds till vallare eller lydnadshundar, eller kamphundar. Det är egenskaper som är starka och lätta att ta fram och uppmuntra. O ofta så uppmuntras ju beteendet från början hos dessa hundar varför uppf/ägare/förare kan uttrycka sig som att det är en hund som är född att valla. Denna hund kan lika gärna "sopa skogen" med en blodhund i spår om de egenskaperna uppmuntras o motiveras på rätt sätt.

En sk brukshund uppmuntras att ta kontakt med sin förare och alltid uppmärksamma dennes minsta steg medans t.ex. en "gårdsvaktande brukshund" uppmuntras att själv läsa av en situation och fatta egna beslut.

Ska din hund lyda dig för att :

1) ”den skulle bara våga annat!! ”

eller 2) för att du motiverar den att göra det?

Tidigare stod jag för alt 1 men i dagsläget har jag backat från den tesen att ledarskap föder lojalitet och trygghet. Jag backar inte eller blir rädd för någon hund om det väl gäller men jag har inte ett behov av att alltid hävda mig eller "ta min plats". Däremot vill jag motivera mina hundar/djur att "vilja" följa mig och att "vilja vara mig till lags". Motstånd föder motstånd, ibland är det nödvändigt med en korrigering men ofta går situationen att lösa utan handgripligheter. Jag tror att man ofta underskattar att fråga sig själv vad man gjort för fel eller varit otydlig med när hunden visar ett sk oönskat beteende..

Om man alltid hävdar sig och ska bevisa hur stor o stark man är får man ingen respekt, inte av mig iaf. Om man däremot respekterar de individer man har runtomkring sig och motiverar dem att utföra en önskad uppgift. Om man på ett tydligt men respektfullt sätt visar sina medindivider i önskad riktning o motiverar dem tillräckligt för att dom ska utföra uppgiften då blir man en person som andra ser upp till och vill vara till lags för. Däremot måste man kunna dementera och ta en ev. ”konflikt” övertygande om man på något sätt varit otydlig i sin önskan om uppgiftens utförande och därmed får en oönskad reaktion.

Jag har tidigare i livet tagit mitt s.k. ledarskap istället för att förtjäna det. My way or the down way. ”Gör som jag säger annars åker du ner I backen…!” Men numera försöker jag istället vara mer diplomatisk även om jag inte viker mig en tum från hur jag vill att slutresultatet ska se ut så är det viktigt för mig att mina djur “vill lyda mig” o inte gör det ” för att dom inte vågar annat”.

Är det rätt att ta tag i sin hund och göra en ”nedläggning” ?

I mina ögon beror det helt på orsaken. Jag gör det med hundar som är alltför upphetsade vid hälsning och inte ”hör eller ser” upp till 2 avledningsmanövrer för att bryta beteendet. O jag gör det med hundar som hoppar upp o ska rida på mig. Även min lilla Tosca blir nedlagd för att hon inte ska bli stämplad som potentiellt byte vid ett hundmöte. Hon skriker och skäller och gör utfall så den andra hunden inte får en chans att nosa av henne, så jag lägger ner o håller fast henne o låter den andra hunden nosa och läsa av henne. Oftast räcker det med detta för att hon sedan ska acceptera den andra hundens blotta existens på jorden yta. Även om hon inte vill bli nosad på. O den andra hunden förstår att hon inte är annat än rädd, att hon är en tik och att hon inte på ngt sätt hotar dess fortlevnad. Är detta fel och kränkande gentemot henne av mig som Toscas förebild? Eller är det ett aktivt övertagande för att i slutändan få ett önskat beteende från båda/alla inblandade hundarna?

En hund som hoppar upp o rider på en människa, är den alltid dominant eller kan det vara en överslagshandling om för många känslor på en gång väller upp och inga tydliga riktlinjer ges? För min egen del så brukar jag tänka som så, att om jag inte varit tydlig med vad jag vill så beter sig hunden därefter. Nyligen träffade jag en ung könsmogen hane. Inte dominant vid möte eller hälsning/samspel. En väldigt mjuk, lite valpig och formbar ”kille”. Jag ville se vart jag hade honom och gjorde följande:

Vi satt och fikade och jag fångade hans uppmärksamhet. Sedan satt jag och klappade och smekte honom i ansiktet, runt läppar och kinder, öron och halsen. Till slut kom reaktionen på mitt, i hans ögon undergivna beteende och han försökte rida på mig. Det började med en tass som upprepade gånger kastades upp i mitt knä och sedan började det slickas på armen och benet samtidigt som han kom närmare och närmare. Jag höll hela tiden en ganska låg profil för av olika anledningar ville jag utvärdera hans beteende. Till slut skulle han försöka rida och jag höll fortfarande en låg profil och puttade bara undan honom. Så småningom var jag tvungen att ändra inställning och ta till medel för att bryta beteendet. Nedläggning. Nu fullföljdes inte momentet till 100% då ägaren ryckte in men jag fick ändå se vad jag ville. Han blev inte dominant förrän jag hade ”provocerat fram det” och även då hade han en lugn framtoning. En underbar hund med ett, i mina ögon fullkomligt naturligt beteende. Nästa gång jag möter denna hund kommer jag inte hålla lika låg profil, för att se hur han svarar på det. Troligtvis kommer han acceptera det och gilla läget. Om han inte gör det så får jag ta tag i det då.Kan denna hund klassas som dominant/olämplig p.g.a. detta beteende? Det anser inte jag för han betedde sig så som jag ”bad om”

Det är i mina ögon för mycket fokus på hundens position och beteende i hundträning av alla de slag idag.

När jag skaffade min häst förstod jag vikten av att vara i balans själv innan jag ber mina djur utföra en uppgift åt mig. Jag lärde mig att respektera individens dagsform och respektera individens vilja/ovilja att vara till lags. Det finns alltid en anledning till att man utför eller inte utför en handling/uppgift någon ber om.

De senaste månaderna har jag levt i en stor omställning i mitt liv och då har jag klivit ett steg tillbaka vad det gäller ridningen, även om JAG mår toppen av en ridtur för att skingra tankarna så är det inte min rättighet att rida bara för att jag ”äger” en häst. Om inte jag är i balans hur ska då hästen kunna vara det. Det är ett privilegium att få leva och samröra med djur av alla de slag. Bara för att man äger dem äger man inte deras vilja och det tycker jag är viktigt att skilja på. Vissa dagar vill min häst inte ens komma in från hagen. Jag ser alltid till att få in är noga med att inte kräva mkt av henne de dagarna. Oftast tar jag bara med henne in o pysslar lite för att sedan släppa ut henne igen. Likaså med hundarna. Vill dom inte utföra ett moment har man varit otydlig eller så ”kan dom inte” av olika anledningar. Det är viktigt att alltid ifrågasätta oönskade beteenden/handlingar men gör det efter att du har frågat dig själv vad du kunde ha gjort bättre.



Over and out!!