*Pust* Länge sedan sist...

Vet inte vart jag ska börja. Mycket har hänt sedan sist.
Magen har väl växt en sådär 6 cm. Det börjar kännas lite nu...det börjar bli lite tungt.
Vi har börjat småshoppa och samla på oss lite "måste-ha-grejer" till bebis t.ex bilbarnstol och barnvagn. Mycket mer är det väl ändå inte som man MÅSTE ha första tiden. Vi fick ta över grannens skötbord och har köpt en skötbädd som praktiskt nog hörde ihop med skötbordet, fast det visste vi inte förrän vi blåst upp den och provade. Så nu står det där i tvättstugan, skötbordet. Det börjar kännas som det är nära nu, BF (beräknad förlossning) 25/1-2011 men det där kan man ju aldrig veta säkert. Numera när någon frågar när det är dags svarar jag "om mellan 2-7veckor. Allt kan ju hända liksom ;-)

Jag jobbar numera 75% till och med en bit in i januari. Det är hur skönt som helst. Jag har valt att sluta 2 timmar tidigare varje dag istället för att vara ledig 1 dag i veckan och gå hem tidigare 1 dag.
Det är verkligen jätteskönt att få dom där 2 timmarna "xtra", även om jag iallafall inte är hemma speciellt mycket tidigare. Barnmorskan tycker jag borde gå ner mer i tid alternativt sjukskriva mig helt men... Visst, det hade varit skönt och ibland känns det riktigt motigt och jobbigt att gå till jobbet men just nu är det som det är. Det är bara att bita ihop och gå dit.

Vi har även äntligen fått vår nya bil, efter en sådär 8 månaders väntan. En SKODA Octavia combi, diesel. Den lilla Seat Leon'en är än så länge kvar men vi får se hur det blir med den framöver. Det är dyrt med 2 bilar, hus + bygge av övervåning, hundar och häst... På det bara en full lön. Jag hoppas vi får det att gå ihop. Det blir nog några tuffa månader framöver *ångest och stress*.
Det är mycket därför jag har valt att jobba så länge det bara går. Även om det är tungt emellanåt och jag egentligen inte orkar.

Micke jobbar på som attan med övervåningen, egentligen borde jag engagera mig mer i den. Jag har lite dåligt samvete för att han får göra så mycket själv däruppe, men det känns mest som jag är i vägen med den stora magen. Jag kan ju inte hjälpa till speciellt ändå...inte lyfta eller bära tungt. Jag kan bara stå eller sitta bredvid och säga vad jag tycker. Gäspar oavbrutet och måste nog se RIKTIGT uttråkad ut, även om jag inte är det. Men det är inte så kul att bara stå bredvid och försöka vara glad när fötterna svullnar och ryggen "knorrar i protest"... Men visst, mellan varven får jag mig ett gott skratt däruppe ;-)

Jag har haft ganska mycket, inte ångest men jobbiga tankar på sistone.
Saknar min fina fina Hekla så fruktansvärt mycket. Jag är såklart glad att jag har min medryttare och min medhjälpare som aktiverar henne men... Det känns verkligen jättejobbigt att höra från andra hur fantastisk och duktig hon varit när dom ridit. JAG VEEEET att hon är underbar. Det skriker i hela kroppen efter att få ta ut henne på en tur innan bebis kommer och jag har många gånger stått där nere i stallet, i sadelkammaren och känt på hennes utrustning och tänkt att jag ska ta en "smygtur" utan att säga något till någon. Dock har förnuftet hunnit ikapp och påminnt mig om att hon finns kvar där efter förlossningen och lång tid efter det. Det är väl kanske som omgivningen säger, att OM olyckan är framme skulle jag ångra mig. Men det är så himla jobbigt att inte "få". Att bara få se, höra, lukta, känna och älska men inte "få rida" eller samspela med hennne.
Jag ska försöka jobba mycket med det vi lärt oss inom Akademisk Ridkonst framöver. Min medryttare har ridit lite lektioner för en instruktör inom klassisk dressyr men jag tycker inte om det "tänket". När jag ridit och kursat för Camilla har jag alltid fått höra tjatet om att "lääänga tygeln" medans min medryttare får höra att hon ska "korta tygeln och rama in henne". Jag tycker inte alls om det. Jag har tänkt att jag ska betala mellanskillnaden för några lektioner till min medryttare med Camilla tills jag kan börja rida själv. Jag vill inte att det vi jobbat oss fram till går till spillo.

För två veckor sedan åkte jag till Veterinärboden i Åkerstyckebruk med Tosca. Det var dags att dra ut "några" valptänder som inte ville lossna. Jag tänkte som så att "dom drar väl bara ut dom som sitter fast och inte kan eller kommer lossna av sig själva. Jag hade fel, dom drog ut tamejfan varenda tand på henne. Hon hade bara några små små tänder kvar i munnen. Det var knappt så tungan stannade kvar i munnen på henne, den ville liksom slinka ut på ena sidan så "naken" var hon i munnen.Sköterskan som drog ut tänderna hann minsann få sig ett litet nyp innan kanylen var inne. "Hehe, ja men duu...hon har ett jäkla humör" sa hon när jag duttade och gullade efter uppvaket och tyckte sååå synd om min lilla "vessla" som var alldeles flummig efter narkosen. Lilla "söt". Det var verkligen tungt att kliva in hos veterinären och se tosca få sin lugnande spruta och sedan veta att hon skulle sövas ner. Det väckte många hemska minnen och tankar att kliva in på kliniken.
Hon är verkligen mitt lilla hjärta.
Ingen hund eller varelse kan någonsin ersätta min finaste lilla Pira men Tosca har verkligen en given plats bredvid henne.
Jag har drömt om och tänkt väldigt väldigt mycket på Pira på sistone. Det är som ett sår i hjärtat som inte läker. Tårarna kommer alltid när jag tänker på henne, alltid och så även just nu i skrivande stund. Jag hör hennes förtvivlade klagande när vi satt i väntrummet på Strömsholm den 27/4-2010. Jag kan fortfarande se in i hennes bruna ögon när jag satt med henne på golvet innan veterinären kom in och gav henne den lugnande sprutan. Jag ser framför mig hur hon struttade runt på altanen eller hur hör hur hon stökar i sängen och när jag kommer in i sovrummet är det första man ser en liten brun hundrumpa med en viftande svans. Jag hör hennes frustande när hon "åker på huvudet" i sängen och biter i täcket eller kudden. Jag vet att jag förmodligen gjorde det rätta. Men det gör så ofattbart ont i hjärtat att hon inte längre är här. Varje dag, fortfarande saknar jag henne varje och vareviga dag. Vad jag än gör så påminner nästan allt om henne. Jag tittar på fotografierna av henne, hennes halsband och urnan varje morgon och vill bara göra allt ogjort. I samma stund, varje gång som jag gör det känner jag hur lilla "Osciposcitosci" hoppar och krafsar på mitt ben. det är HON och jag nu. Min och Piras tid är förbi...jag undrar om såret i hjärtat någonsin kommer läka? Kan jag någonsin minnas henne och få ett leende på läpparna istället för tårar i ögonen och en klump i magen och bröstet?



Det är tur jag har min älskade Micke, vad vore jag utan dig? Du gör så mycket för mig och jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag är stolt över vår bebis och att dela mitt liv med dig.
Du gör det mödan värt att kliva upp på morgonen.



Du och jag Pira...vår tid är förbi men du är för alltid mitt livs finaste stjärna på himlen...

 

 

Vi gjorde så mycket tillsammans. Bl.a fjällvandring med Pierre och Marlon 2009



Det blev mycket text och bara två bilder men...så kan det bli ibland.

Kom ihåg att ta vara på det du har medans du kan. Alla fina stunder har ett slut, på ett eller annat sätt

Ha det bäst och ta hand om dig och dina nära och kära...(om någon nu läser min blogg)